José Luis Munuera har varit huvudmannen bakom Spirou-serierna åren 2004-2008. Jag har nog inte mer än gluttat i några av dem för jag är egentligen inte överförtjust i den manga-influerade stilen.

Jag har över huvud taget lite svårt med de moderna fortsättningarna på Asterix med flera och håller mig lite ifrån dem, inte minst då jag ibland är rädd att jag med min personliga nostalgi ska sätta en orimlig standard. Trots att jag är gammal verkar jag inte vara för gammal för att erkänna att jag har haft fel. Grovt till och med om man ska utgå från det här albumet.

Kapitulerar obevektligt

Z som i Zandra är briljant och förkroppsligar allt som är bra med karaktären. Det är humor och fart i både manus och teckningar i en moderniserad men otvivelaktig Franquin-istisk stil och jag kapitulerar obevekligt inför Zandra.

Det är inte en helt ovanlig trend att ge tjejer huvudrollen i ett traditionellt mansdominerat persongalleri och här är ett typexempel på hur det görs bra. Zandra är alltså Zafirs dotter. Mycket av handlingen rör sig kring far-dotter relationen.

Familjeband och metahumor

 Zafir uttrycker sig så här:

"Jag måste skydda henne från en omvärld som aldrig kommer att acceptera henne... som aldrig accepterat mig."

Det har alltid funnits ett djup i karaktärerna och en komisk motsättning som kan exemplifieras i svaret han får på ovanstående dialog:

 "Jo, men ni är ju en megaloman sociopat av rang, Mäster Zafir"

Det ryms kärlek och metahumor. Språket är vågat och det är en så jäkla cool och snygg action så jag bara ryser. Serien känns faktiskt helt kompromisslös på ett sätt som blir orolig uppfriskande. Det här är verkligen något som jag hoppas hamnar i händerna på alla barn och ungdomar på biblioteket.