Berättelsen börjar med att den åldrade bankmannen Ernest blir inlagd på ett hem för alzheimersjuka. Hans barn och dennes familj säger att de tyvärr inte kommer kunna besöka honom så ofta samtidigt som Ernest står ensam kvar med resväskan i foajen.

Komik och svärta

Väl inne på hemmet möter Ernest den levnadsglada vagabonden Émile som inte drar sig för att lura pensionspengarna av sina glömska medboenden. Likt Dante i sin gudomliga komedi leds Ernest runt av Émile på äldreboendets olika avdelningar och nivåer av vardagsbestyr. Tillsammans börjar de smida planer för hur de ska kunna dölja Ernest tilltagande sjukdomstillstånd för personalen och kanske försöka sig på ett rymningsförsök, inte helt olikt Gökboet.

Strösslad med komiska fars-liknande händelser får vi följa åldringarnas vardag men under ytan bubblar skräcken för att bli flyttad upp på den andra våningen, därifrån man aldrig kommer tillbaka.

Slagkraftiga illustrationer

Det första man slås av är de otroligt vackra illustrationerna. Varma färgtoner och en semi-realistisk teckningsstil, liknande Tintin-böckerna, ger liv och värme åt de sterila miljöerna. I vissa avsnitt blandas de boendes drömska minnen ihop med tristessen på hemmet och i dessa scener lyfts verkligen styrkorna med bildens och textens olika perspektiv fram. Jag har svårt att se hur endast text skulle kunna göra flertalet av bokens scener rättvisa på samma slagkraftiga sätt.

Oavsett om du brukar läsa serier eller inte rekommenderas denna för alla vuxna. Personligen är situationen att behöva sätta en eller flera av sina föräldrar på ett hem ständigt närvarande samt tanken att själv hamna där vad det lider.