Vittring
En arketypisk berättelse som inte bär på hopp.
Det finns en angelägenhet i Ola Nilssons sätt att berätta, en framåtrörelse i språket och en olycksbådande laddning. Den vittnar om att det vilar något oundvikligt bortom nästa sida.
Ljuset kvävs
Sigrid och Illian är ett par. De har båda något visst, men inget som kommer att ta dem bort från den lilla ort de bor på eller från byskvallret. Det ljus och de möjligheter som någon gång glimrar förbi, kvävs i ett mörker av arv, miljö och människans tillkortakommanden.
Halvvägs in i boken tänker jag att jag inte ska läsa ut den. Jag orkar inte med tematiken, men så fortsätter jag ändå. Paketeringen är klanderfri och så finns den där framåtrörelsen, även om det är tydligt att den kommer att leda rakt in i mörkret.
Fler tips