Vilka är våra minoriteter och vad betyder det?
Sverige har fem nationella minoriteter. Vad betyder det att vara en nationell minoritet och hur blir ett språk ett minoritetsspråk? Petra Mörtvik på Umedalens bibliotek reder ut begreppen.
Fler språk fyller kriterierna
Det finns två villkor för att ett språk ska få ställning som minoritetsspråk. Det får inte vara en dialekt utan det ska vara ett eget språk. Det ska också ha talats kontinuerligt i minst tre generationer, eller i ungefär 100 år. Det tredje villkoret är att de som talar språket själva önskar att språket ska få ställning som minoritetspråk. De två första kriterierna är det flera språkgrupper i Sverige som kan kvala in på, till exempel tyskan som talats i Sverige många hundra år.
Ett minoritetsspråk är i allmänhet något som talas av en minoritetsgrupp i ett land och som talas i informella sammanhang. Det inkluderar alla invandrarspråk och även teckenspråk. Den snävare innebörden är att det är ett officiellt erkänt språk som av hävd talas i ett visst land. Huvudsyftet med Europarådets konvention för minoritetsspråk är att skydda Europas mångfald.
Gemensamma nämnare
De minoritetsgrupper som finns i Sverige har en del gemensamma nämnare. De olika grupperna har befolkat Sverige under lång tid och det finns också en uttalad gemenskap inom varje grupp. Det kan vara att individerna i gruppen delar samma religiösa bakgrund, samma språk eller har samma kulturella tillhörighet.
Att stärka skyddet för de nationella minoriteterna innebär också att stärka det gemensamma kulturarvet i Sverige. De olika språkgrupperna har intresseorganisationer som bevarar och levandegör språken och kulturerna. För att bli ett minoritetsspråk behövs inte stora massor som talar språket. Det handlar också om behovet av att bevara och utveckla språket, att hålla det levande.
En lag som behöver efterföljas
Språkens förvaltningsområden utökades så att fler kommuner, landsting och regioner skulle kunna tillhandahålla den service som lagen kräver. I praktiken betyder det att invånarna i förvaltningsområdet kan kräva att få använda sitt språk när de har kontakt med myndigheter och få äldreomsorg, barnomsorg och vårdkontakter på sitt språk.
Den svenska minoritetspolitiken fick från början inte det genomslag som det var tänkt och utanför förvaltningsområdena har väldigt liten hänsyn har tagits till Sveriges minoriteter.
För barnens skull
Minoritetskulturerna riskerar att försvinna om inga insatser görs. Det är själva grundpoängen med att utnämna särskilda officiella minoritetsgrupper. Därför har också barnen fått ett större utrymme i den nya lagen. För att språket och kulturen ska kunna vara levande så måste barnen få möjlighet att utveckla sin kulturella identitet. Med dessa insatser är förhoppningen att språken ska vara fortlevande och utvecklas.
Den diskriminering och utsatthet i samhället som drabbar många människor i minoritetsgrupper ska bekämpas ytterligare. En viktig förutsättning för att kunna skydda sina rättigheter är att själv känna till dem. Därför har förvaltningsområdena ett särskilt ansvar att informera om detta. Det är Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholm som ska se till att lagen efterlevs och ska även hjälpa och driva på kommunerna med genomförandet.
I framtiden kanske det finns fler språk som fyller kriterierna för att bli Sveriges nästa nationella minoritetsspråk.
På Umeåregionens bibliotek kan du låna litteratur på våra fem minoritetsspråk.
Vill du veta mer om Sveriges nationella minoriter kan du följa någon av de här länkarna, som också har fungerat som källor till artikeln:
Källor: minoritet.se, manskligarattigheter.se, sprakochfolkminnen.se, nationellaminoriteter.nordiskamuseet.se, lansstyrelsen.se, socialstyrelsen.se