Modrens förflutna har varit dunkelt. I hennes hembygd dominerar Gemenskapen. Församlingen styr hela samhället. Kultur och fria tankar är inte tillåtna, könsrollerna är konservativa.

Männens förtryck

Bror tycker på en gång att det verkar vara en behaglig tillvaro. Jana ser istället hur männen dominerar kvinnorna i religionens namn. 

Är du inte med i gemenskapen klarar du dig inte här, får hon snart veta. Men Janakippo är ingen som stryker medhårs. Såklart blir hon obekväm och utmanar ordningen. Hoten låter inte vänta på sig.

Tanken är att syskonen ska ska begrava sin mor, sälja hennes hus och sedan återvända till Smalånger. Men modrens hus är bebott. Och Bror väljer att stanna.

Sympatisk antihjälte

Jana tänker inte lämna sin tvillingbror som är den enda människa hon inte kan acceptera att förlora. Hon får bo hos sin kusin Jussi, en snickare med hemmet fullt av böcker, som trots att han inte är med i Gemenskapen ändå tolereras.

Karin Smirnoff är bra på berättelser. Precis som Jag for ner till bror är det en tät och spännande roman, som nästan läser sig själv. Våld och alkohol och männens destruktiva dominans över kvinnor är teman som går igen. Författaren vet att beskriva förtryckande strukturer. 

Jana är befriande egensinnig och modig även om hennes oförmåga till sunda relationer är en källa till frustration. Eller så är det just det som gör henne till en så sympatiskt antihjälte.