Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Cassiopeja tror verkligen inte på den stora kärleken. Tvärtom har hon en rätt krass syn på tvåsamhet och romantik. Desto värre då när hon själv faller handlöst för Casper.

19 år, lägenhet i Stockholm, ambitiös juriststudent, gillar att fika med kompisar. Så beskriver sig Cassiopeja i sitt första brev till astronauten Christer Fuglesang.

Just det, hon skriver till Sveriges enda astronaut - för att bearbeta sin ångest. Trots allt har hon just flyttat hemifrån (från en liten landsbygdshåla till Stockholm) och är jävligt rädd. Hennes ovanliga namn kommer sig av att hon blev till på en takterass under Paris stjärnhimmel.

Synikern blir besatt

Cassiopeja är krass när det gäller romantik och tvåsamhet. Väninnornas exalterade prat om pojkvänner och romantiska frierier fnyser hon åt, i hemlighet. Utåt låtsas hon intresserad. Egentligen är hon synisk och dissar "den enda rätta" och "happily ever after".

Livet vänds upp och ner när hon drabbas av just kärlek, i form av fina Casper. Cassiopeja faller in i en uppslukande förälskelse, en besatthet, som får henne att göra saker hon aldrig skulle drömt om.

Det här är roligt! Och sorgligt, speedat och mycket läsvärt. Katarina Sandbergs debutroman imponerar. Språket flödar, hoppar, vrider sig och ändrar stil. Flera berättelsespår löper parallellt, och i synnerhet Cassiopeja blir en mycket levande person.