Hur kommer det sig att har rysk litteratur levererat så många SF-klassiker under 1900 och 2000-tal? Fråga dyker upp efter att ha jag läst Vi, av Jevgenij Zamjatin, ännu en väldigt bra och originell science fiction-roman med ryskt/sovjetiskt ursprung. Boken skrevs 1921 och är en tydlig föregångare till Aldor Huxleys Du sköna nya värd och en erkänt stor inspirationskälla till George Orwells 1984.

Irrationella känslor

Istället för, den senare verksamme, George Orwells programmatiska prosa och torra karaktärer sätter Jevgenij Zamjatin en typisk ”Dostojevskij-karaktär”, D-503, som berättare och huvudperson.

I början är han lugn, nöjd och mycket sympatiskt inställd till staten, Beskyddarbyrån och Välgöraren (någon slags diktator eller ledare). Men D-503 tvingas genomgå en känslomässig revolt i ett genomrationellt teknokratsamhälle när han mot alla sina viljor blir kär.

Detta framkallar djup disharmoni hos honom. Han vet att alla irrationella känslor och oöverlagda beslut anses djupt fel och bekämpas av samhället. Ingen vill bli anklagad för att vara ”lyckans fiender”. Kärlek och empatiska relationer ses som suspekta sjukdomar. I stället vördas de överlagda och lugna beräknandet.

Kritik mot idéer 

Trots att Vi inte är någon uppgörelse med totalitära dragen i Sovjetstaten (Sovjetstaten hade inte hunnit fått sin stalinistiska prägel 1921) censurerades boken, vilket inte är förvånande. Men misstron mot det rationella lyckoriket (glasstaden) som begränsar individens möjlighet att fatta felaktiga (irrationella) beslut, riktar minst lika mycket kritik mot den liberala möjligheten, ja mot hela upplysningstankens idé om ett helt rationellt samhälle.

Jevgenij Zamjatin var matematiskt och teknologiskt intresserad. Han utgår från fysiska begreppen energi och entropi som representerar rörelse, värme, kaos, utveckling/förändring respektive kyla, harmoni, stillastående. Dessa motsatsbegrepp ställer han mot varandra och överför han till mänsklig och samhällelig nivå. Rebellen I-330 sammanfattar denna idé i boken:

"Det finns två krafter här i världen, entropin och energin. Den ena bringar salig ro och lycklig jämvikt, den andra fördärvar jämvikten och leder till en kvalfull oändlig rörelse."

Jevgenij Zamjatin sympatiserade helt klart med energin och rörelsen. Författaren och översättaren Nils Håkanson skriver i ett väldigt bra förord:

"Zamjatin predikade ett slags existentialism - nihilistisk och ändå munter, iskall och ändå romantisk, extremt individualistisk men med ett etiskt patos. En tjurskallig, tidlös idealist som tyckte att det var kul när saker gick sönder."