Västerbottens store bildberättare
Sune Jonsson (1930 - 2009) har gått ur tiden. Men han har också lämnat kvar tiden - fryst i underbara bilder bevarade i en rik produktion. Vicky Uhlander reflekterar över hur en av våra största fotografer gestaltade sin västerbottniska hembygd.
För tre år sedan bodde jag i ett gammalt vackert hus i Kittelfjäll. Det var en av mina vänners barndomshem och vi hade några underbara sommardagar där. I bokhyllan hittade jag flera böcker av Sune Jonsson. Jag satte mig ute i gröngräset bland vilda blommor och läste.
En bok hette Bilder från den stora flyttningen. Jag blev helt gripen – ja, jag tror att jag grät en skvätt – och jag läste högt för de andra i sällskapet. Som genom ett under fick jag via min litteräre svärson tag på ett sällsynt ex när jag kom hem.
Boken är en dokumentär skildring från 1963, naturligtvis som alltid i alla Jonssons böcker med ett rikt bildmaterial. I inledningskapitlet får vi följa kronotorparen Jonas Oskar Jonsson från Vilhelmina då han för sista gången går att se ut över den nejd där han framlevt sitt liv. Han skall snart in på pensionärshemmet och minns allt det som varit – det han trodde var livets mening.
Nu står han inför en avfolkningsbygd där fälten växer igen och husen förfaller. ”Han kände sig så ensam att han måste tala högt för sig själv, för att slå hål på den mur av sorg man ställt kring honom.” Boken innehåller flera livsöden och jag blev otroligt berörd att läsa om deras liv, där bild och text frammanar människorna som levt före oss i ett svunnet Västerbotten.
Sune Jonsson för ingen politisk diskussion – han berättar enkelt och ödmjukt med både ord och bild.
Sen läste jag hans debutbok Byn med det blå huset där han beskriver hembyn Nyåker vid gränsen till Ångermanland. Här berättar han om bröllop, förlossningar och auktioner – men främst om människorna i byn.
Vi får möta den drömmande Emil som sägs ha ratat modersbröstet för en surströmmingsklämma och Natan som vådaskjuter en bybo och sen bär skulden resten av sitt liv. Resandefolket som jag själv minns utanför morfars affär i Bullmark rullar fram och jag kommer ihåg hur dessa färgstarka människor med sina hästar hade en magisk dragningskraft.
Bilderna har fångat ögonblick och människorna ser på oss genom Sune Jonssons lins som ville de säga: Så var 50-talet, en tid stadd i förändring.
I Timotejvägen från 1961 finns tio berättelser. Återigen får vi möta människor och miljöer från Västerbotten. Den sammanhållande länken mellan berättelserna är tre olika äktenskap – från de nygifta till de som levt ett helt långt liv tillsammans.
Där finns bilden på bonden som ömt ger sin häst en handfull foder – den som hänger ovanför min soffa och är så vacker. Bilden som alltid får mig att tänka på Didrik och Häst'n i Sara Lidmans böcker.
I Timotejvägen liksom i Byn med det blå huset får alla minnen skärpa för oss födda på 40- och 50-talet. Men böckerna är samtidigt en gåva från författaren och fotografen Sune Jonsson till den nya tidens barn.
2007 kom hans sista bok ut. Och tiden blir ett förunderligt ting heter den och titeln är slående. Tiden och vårt förhållande till den är i sanning förunderligt. Just därför är Sune Jonssons böcker – både i text och bild - så viktiga för mig. De väver mig samman med det förflutna.
Tack för det, Sune!
Text: Vicky Uhlander, Umedalens bibliotek
Fotografier: Sune Jonsson/Sune Jonsson-arkivet