Karin Karlsson bestämmer sig för att bli lärare för att hon hatar vuxna, de är opålitliga, elaka och ljuger. Snart upptäcker hon att hon hatar barn också, de är precis som de vuxna, bara mindre till växten. Men man får inte slå barn eller säga elaka saker till dem.

Det Karin Karlsson gör är att hon är elak på ett sådant sätt, att det låter som om det inte var meningen. Till exempel kallar hon en pojke som börjar ny i klassen för Johanna i stället för Johan och säger att det stod fel i klasslistan. De som läser sämst är de som får läsa högt oftast och en pojke som stammar får prata inför klassen varje dag. För att öva som hon kallar det.

Men det är inte bara de små och svaga eleverna som hon är elak mot. Det är nästan för enkelt. Nej, det är de självsäkra barnen som ger henne mest i utbyte. Att lite i taget, nästan obemärkt trycka ner dem och göra dem nervösa och osäkra. Karin Karlsson är elak mot alla barn och på det viset är hon ju mycket rättvis!

När det börjar tre nya elever i klassen ser hon direkt att en av dem inte blir någon utmaning, men de andra två..... Till en början går allt som hon tänkt sig, men snart inser hon att hon inte har något "vapen" mot någon som är snäll och god rakt igenom.