Okej, så allt började med att jag och min pappa skulle köpa en sommarstuga. Han hade tydligen hittat en jättegullig liten stuga på en liten ö. Och det var väl helt okej för mig, jag hade ändå inga vänner så, ja. Förresten, jag heter Amy och är 13 år, och min pappa heter Danne. Han är typ 100 år gammal, eller ja, han är 45. Min mamma dog när jag var tre år, men pappa har aldrig berättat vad som hände. Jag önskar verkligen att jag visste.

Hur som helst, efter typ en vecka började jag verkligen älska nya stugan. Havet låg precis bredvid stugan, och om du inte visste det så älskar jag hav! Lite konstigt kanske. Men jag blir typ lugn av det, som att någon pratar med mig där under. Allt var verkligen helt som vanligt, pappa och vår hund Sally... berättade jag om vår hund? Inte? Nähä, men vi har i alla fall en Golden retriever som heter Sally. Vit och jättegullig.

Efter typ en månad skulle jag en helt vanlig kväll, runt kanske klockan sex, gå ner till stranden för att doppa fötterna. Plötsligt får jag en konstig känsla i hela kroppen, jag kan verkligen inte ens beskriva känslan. Sen blir allt svart.

När jag vaknar upp igen inser jag att jag är under vattnet. Men jag kan andas. Jag tittar ner på mina fötter som inte är några fötter. Jag får panik, jag ser ut som en delfin! Det här kommer låta helt sjukt, men det är sant. En fisk kom fram till mig och började fråga mig en massa frågor. Men jag hade fortfarande inte kopplat vad som hade hänt, så jag var inte en så bra lyssnare. Men sen började han prata om någon förvandling. Jag började lyssna.

Han sa att jag var en av få som hade blivit vald att få vara till hälften delfin och till hälften människa och att det måste finnas en förklaring till det. Hur konstigt är inte det? Fisken berättade för mig att jag behövde vara här exakt klockan åtta varje kväll för att komma tillbaka som människa. Jag skulle precis fråga vad som hände om jag inte kom, men då var han borta. Jag såg mig omkring, först var det läskigt men efter att ha simmat en stund började jag gilla det. Det var så härligt att bara simma runt där bland fiskarna. Efter ungefär två timmar rörde jag mig tillbaka till där jag började. Och precis som fisken sa, förvandlades jag tillbaka.

Jag sprang det fortaste jag kunde till pappa.

– Pappa, du kan aldrig fatta vad som precis hände, skrek jag springandes.

– Vadå gumman, frågade pappa nyfiket.

– Jag var på stranden och förvandlades till en delfin, svarade jag med lycka i rösten.

Tyvärr trodde pappa inte på mig. Han sa att jag måste ha somnat på stranden och drömt det. Men jag är säker på att det inte var en dröm.

Jag kom tillbaka till det där stället några gånger och det funkade jättebra. Och jag hade så kul. Men en dag när jag bråkade med pappa gick jag ner till vattnet och förvandlade mig. Men jag var så frustrerad och arg att jag inte tänkte något på tiden alls. Klockan blev åtta, och jag var inte på stället där jag skulle förvandlas. Plötsligt kom jag på det, jag fick panik! Jag simmade dit så fort jag kunde, för jag tänkte att det kanske inte var för sent. Men när jag kom dit hände inget. Jag hade fastnat som delfin.

Vad gör jag nu, frågade jag mig själv. Jag tittade mig omkring, men såg ingen. Jag kunde inte stanna här, då skulle ju inget hända. Med en orolig känsla i kroppen började jag röra på mig. Jag tror jag simmade i typ en timme utan paus. Och det ska jag säga är ansträngande även för mig som delfin.

– Uhhhh! Kan någon snälla bara komma och hjälpa mig, skrek jag rakt ut i ingenting.

Jag hade typ gett upp när jag såg en annan delfin komma emot mig. Jag tänkte precis fråga om hon kunde hjälpa mig, när hon tog tag i min fena och slet med mig bakom en sten. Hon pratade jättefort och jag hängde inte med på något. Men jag fick med att hon sa att jag behövde hitta någon dryck innan klockan slog tolv, annars skulle jag fastna som delfin för alltid. Då panikade jag igen. Hon lugnade ner mig och sa att hon skulle hjälpa mig. Mitt huvud snurrade till, vem var hon? Varför kändes hon bekant?

Jag skakade till mig och frågade vad vi behövde göra. Vi behövde hitta en grotta. I den grottan fanns en glasflaska med något slags vatten som förmodligen skulle kunna hjälpa mig. Det var bara att sätta fart.

Vi hade simmat i ungefär två timmar men min hjärna gjorde ont. Den ville säga något. Vem var den här kvinnan?

– Du, får jag fråga vad du heter för j…, hann jag fråga innan kvinnan avbröt mig och svarade.

– Vi har inte tid.

Jag blev tyst. Efter att vi hade simmat en halvtimme till var klockan tio. Det började bli ont om tid. Men vi var båda hungriga så vi tog en paus. Jag vill inte ens prata om vad vi åt. Levande fiskar, bläää. När vi hade simmat en timme till var tiden knapp och det var bråttom, en halvtimme kvar. Tänk om jag inte kommer hem? Det gav mig ångest bara att tänka på det, och som om det inte kunde bli värre hade jag fortfarande ont i huvudet. Hon var så lik någon, vem?

– Jag vill att du tar hand om dig själv, du är stark. Och kom ihåg att jag älskar dig, sa kvinnan.

Jag visste inte vad jag skulle svara. Varför sa hon att hon älskade mig så här plötsligt bara? Och varför den här känslan? Vad hände med mig? För många frågor och för få svar. Vi kom fram till grottan och jag slängde mig över flaskan. Jag drack som om det var det sista jag någonsin skulle få dricka. Det enda jag hann göra var att vinka lite försiktigt med min fena och sen blev allt svart.

När jag vaknade upp igen blinkade det framför mig. Rött och blått, något pipande ljud, vad var det där? Jag kommer inte ihåg mer än så, allt blev snurrigt och sen svart igen.

För andra gången började jag vakna upp, men den här gången kände jag lukten av... Hmm, sjukhus? Jag tittade mig omkring. Mycket riktigt, jag låg i en sjukhussäng med en massa sladdar på armarna. Jag försökte röra på mig men smärtan gjorde så att jag slutade.

– Pappa, sa jag lite försiktigt med min trötta röst.

– Amy, vad var det som hände, var var du, frågade pappa oroligt.

Jag kunde inte svara på pappas fråga. Jag kom inte ihåg. Det enda jag kände var en konstig känsla. Som om jag hade träffat någon jag hade saknat. Vem? Mitt huvud snurrade till, jag fick en snabb flashback. Det var en bebishand som sträcktes mot en kvinna som förvandlades till en delfin och sen till kvinna igen. Det var samma person! Och den där delfinen var kvinnan som hjälpt mig, just det. Vänta, det betydde ju att...

Det enda ordet som gick genom min hjärna var... Nej, det kan inte ha varit... Mamma?

Text: Tilde Fredlander (hösten 2021)

Puffbild: VeniThePooh, Bigstock