Transkribering av Sch! #9 Skräck på Litteratur och retur

En fullständig transkribering av poddavsnittet Sch! #9.

Jenny Lundgren: Hej och välkomna till Sch! Det här är ett samtal om skräck i dess olika former. Samtalet är en del av Litteratur och retur som är ett litterärt och kulturellt handslag mellan Öster- och Västerbotten. Jag heter Jenny Lundgren och jag är bibliotekarie på Umeå stadsbibliotek. Och idag har jag med mig två konnässörer inom skräckgenren. Och det är Cindy Stenberg som är filmskapare och regissör och gör korta skräckfilmer som är bosatt här i Umeå. Välkommen Cindy!

Cindy Stenberg: Tackar tackar!

Jenny Lundgren: Och sedan har vi Henna Johansdotter som är författare, poet och illustratör från Vasa.

Henna Johansdotter: Tack tack! Jo det stämmer!

Jenny Lundgren: Jo, det stämmer! Jättekul att ha er här. Vi kommer prata om skräcken som genre, dess olika uttryck och hur den ter sig i olika medier. Men först tänkte jag att vi skulle försöka snitsla ut vad skräck är och vad de gör med oss som tar del av det. Vad är skräck för er?

Cindy Stenberg: Skräck, alltså det är så sjukt brett. Det kan ju vara någonting som man hoppar till och blir rädd för, eller blir rädd för sitt liv eller alltså det kan vara så himla olika saker. Men skräck för mig är någonting som är egentligen vackert. Jag minns när jag var väldigt liten så jag brukade gå på kyrkogårdar för att jag känner mig som hemma på kyrkogårdar. Och det är ju som bisarrt, men jag tycker att de är så himla vackra och det som lite så som jag ser på skräck.

Jenny Lundgren: Då är vi två som är weird för jag gillar också kyrkogårdar.

Cindy Stenberg: Ja men de är ju helt mysiga, alltså.

Henna Johansdotter: Jag är lite inne på samma linje. Samtidigt ska jag tycka att för mig är skräck någonting som passerar den utanför ens comfort zone. Som får en att känna sig – det blir en obehaglig känsla på något vis. Ändå är det ett långt spektrum där det r så här lite små smårysigt, eller blir man livrädd. Men jag håller med om det ni sa att det finns en viss skönhet i skräck.

Jenny Lundgren: Tycker ni att folk uppskattar den här skönheten som vi nämner eller är det någonting som glöms bort?

Cindy Stenberg: Om man nu ska tänka på hur folk brukar reagera när man säger att man tycker om skräck eller skräckfilmer och läskiga illustrationer och sådant, då är det ju ofta att man får en ”Va?” mot en. Då är det någonting fel på en, så att definitivt tror jag att det inte en, vad kan man säga, en generell normalitet att tycker om det.

Henna Johansdotter: Det finns ibland en sån här uppfattning att man gillar att se folk fara illa och lida. Jag skulle inte säga att det stämmer, åtminstone för mig. Men på något vis så har det ändå en jättestor fascinationsfaktor att se. Så länge det är fiktivt! Jag klarar inte av till exempel sån här true crime-dokumentärer. Jag blir bara så ledsen över vad människor gör. Men om det är fiktivt med fiktiva karaktärer då går med på vad som helst. Då har jag inga skrupler.

Jenny Lundgren: Jag är lika som dig där, jag pallar inte heller true crime och sånt som faktiskt är verklighets-, eller verklighetsbaserat kan det väl vara, men när det är alltså direkta bilder i verkligheten på det där sättet, så. Det är ju det som är det läskiga tycker jag.

Cindy Stenberg: Definitivt. Alltså jag går ju vissa tider, så här, i intervaller. Om tidningarna blir för våldsamma och det för mycket negativitet i dem då kan inte jag läsa tidningen. Då tar jag bort apparna eller surfar inte in dit.

Henna Johansdotter: Ja precis.

Cindy Stenberg: Alltså då blir det ju för läskigt på fel sätt.

Jenny Lundgren: Vi kanske har nuddat det här, men vad är det ni gillar med skräck och varför är det så många andra som också gör det?

Henna Johansdotter: Jag kan ju inte tala för allihop med personligen så finner jag att det ger en kick och liksom ett slags stimuli och jag har läst- Jag kan inte 100 procent skriva under det här för jag minns inte vad det var för undersökning, om den var så här legit men, jag vet att jag har läst någon undersökning någon gång där de menar att många personer med ångest uppskattar skräck. Alltså fiktiv skräck, för att det ger dem den här kicken av att bli rädd men den är annorlunda än den som man till exempel känner vid ångest. Det är ändå liksom, fast man blir livrädd, så är de under kontrollerade förhållanden. Man blir rädd, men det är ändå där på en skärm eller i en bok eller vad man nu tittar på då. Den här liksom lilla kicken då så man kan få den kan faktiskt dämpa ångesten för verkliga livet. Jag tror jag blivit lite beroende av skräck nästan att nu sitter jag liksom varje kväll innan jag somnar sitter jag och bläddrar på Reddit på No sleep-sektionen.

[alla skrattar]

Henna Johansdotter: -och läser läskiga historier och somnar till det. Jag somnar mitt i historien!

[alla skrattar ännu mer]

Henna Johansdotter: Det gör mig jättelugn.

Jenny Lundgren: Jag förstår den biten. Att det finns någonting terapeutiskt i det.

Cindy Stenberg: Alltså, samma för mig, alltså jag har jättemycket ångest i min vardag och jag haft så sen jag var liten. Och det känns som att med skräckfilm då, man tvingas att vara i nuet och ångest är ju ofta vad man har varit med om, eller vad man tror kan hända. Men skräck den placerar ju dig precis i nuet och du kan känna protagonistens liksom, om de ska nu kämpa mot ett monster eller de blir haunted av något spöke eller whatever. Så du får leva ditt liv en stund och bara fokusera på det som är här. Här och nu. Och jag tycker att det är den enda genren som jag har känt så. Visserligen, vissa drama kan man ju gråta ihjäl sig på, men den släpper en efter man har sett filmen. Men skräck håller som kvar.

Henna Johansdotter: Ja det stämmer.

Jenny Lundgren: Jag tänker att skräcken är ett sätt att konfrontera olika rädslor som människor bär på, men under kontrollerade förhållanden som du sa.

Henna Johansdotter: Jo precis. Jag tycker också genom att skapa skräck, till exempel skriva, eller göra film då som du Cindy, så kan man få ett slags utlopp för sina egna rädslor och sin egen ångest. Även om det kanske är så här far fetched, att det inte bokstavligen handlar om något i ens eget liv, men ändå får man ut den där ångesten. Jag minns jag skrev en novell en gång som folk tyckte var helt brutal och liksom fruktansvärd -

[de andra skrattar]

Henna Johansdotter: - som handlade om ett missfall, eller en kvinna som födde, liksom något övernaturligt, ett monster. Och alla kom till mig och var så här ”Nä, men har det hänt dig? Har du haft en jobbig graviditet eller någonting?” Och jag var så här ”Nej jag har aldrig varit gravid!” Alltså det där handlar om kreativ ångest. Till exempel på det sättet tycker jag man kan få ut genom helt så här utsvävande fiktiva texter.

Jenny Lundgren: Ja, är inte en genre som är ganska fylld av symbolik och metaforer på det sättet?

Cindy Stenberg: Jo.

Henna Johansdotter: Den kan vara det.

Jenny Lundgren: Det finns en podd som handlar om typ trauman och sånt och så kan man få skicka in berättelser själv. Alltså noveller eller riktigt som har hänt, och så skulle jag - pratade jag med den som hade den här podden och min version av att bearbeta var ju då att skriva en blodig hämndhistoria.

[alla skrattar]

Jenny Lundgren: - och hon ba ”Jaaeeh, kanske får tona ner lite med blodet och våldet” och jag ba ”Nej! Då vill jag inte vara med”

Henna Johansdotter: Jo men precis. Jag känner igen mig i det.

[alla skrattar]

Henna Johansdotter: en förkärlek för blodiga historier, men är inte alls liksom våldsam som person.

Jenny Lundgren: Nej! Nej gud nej. En riktig mes.

[alla skrattar]

Cindy Stenberg: Och jag skrev en långfilm och så skulle jag pitcha den till folk då och de typ så här ”Ja den är ju bra men du måste ändra slutet. Ingen kommer köpa det här” och jag ba ”Va? Vad menar du?” ”Men du måste ju liksom, göra ett gladare slut” så jag ba ”Det finns inga glada slut i en zombiefilm. Det finns inte!” ”Jo, men det måste göra det” ”Nej, jag tror jag väntar med mitt manus tills någon faktiskt inser att There is no happy endings in it.” Så jag kan definitivt relatera ba ”Nä, alla ska dö! Punkt!”

[alla skrattar]

Jenny Lundgren: Jag ska brodera det där och hänger på väggen: ”Det finns inga lyckliga slut i en zombiefilm.”

[de skrattar]

Jenny Lundgren: Skräck kopplas ju ofta samman med rädslor och fobier Vilka rädslor porträtteras eller hantera i skräck? Alltså de olika typerna av skräck. I film och litteratur och sånt? Finns det liksom gemensamma rädslor och fobier hos människor som man återkommer till?

Henna Johansdotter: Så man märker ju absolut i de här klassiska, till exempel Hajen och andra, om man säger monsterfilmer på det sättet att det finns universella rädslor som många filmer skor sig på till exempel folks rädsla för hajar, som ofta är ganska ogrundade då. Och liksom andra djur, så där är ju en.

Cindy Stenberg: Spindlar skulle jag säga.

Henna Johansdotter: Spindlar också.

Cindy Stenberg: Jag har problem med dem.

Jenny Lundgren: Jag med! Det är fan det värsta jag vet!

[alla skrattar]

Henna Johansdotter: Sedan finns det ju förstås mördare och allt så’nt då i slasherfilmer. Men sedan skulle jag vilja ta upp – En vän till mig skrev nyligen en artikel om ”galna” människor. Galenskapen är egentligen väldigt skrämmande och det används jätteofta mentalsjukhus och olika psykiska sjukdomar, som porträtteras fel, ofta.

Jenny Lundgren: Ja verkligen. Det har jag tänkt på, att jag vill inte falla in i det när jag skriver liksom att jag vill inte porträttera en psykiskt sjuk människa på ett sådant där sätt. För det är ju, alltså det är fel, och det är ju gjort så många gånger. Om man tänker liksom på ett mer existentiellt plan, eller djupare plan, så tänkte jag till exempel - Jag läste nyligen, om det var någon avhandling eller någonting, typ att all skräckfilm är ett sätt att hantera döden. För att alla vet att den kommer och det är typ, det är för stort för oss att hantera. Så då är det liksom ett utlopp för det.

Cindy Stenberg: Ja det kan det ju mycket väl vara. Alltså jag har jätteproblem med döden inte först alls med att dö, det är vad som händer just innan man dör. Det är det jag har problem med. Så det kanske är ett sätt för mig att arbeta på just den punkten.

Henna Johansdotter: Jo, smart sagt. Jag har inte nåt stort problem egentligen med själva grejen att dö heller, men vad händer just där innan? Kommer jag ha kontroll eller blir det liksom en fruktansvärd – fruktansvärd död?

Cindy Stenberg: Ja gud ja.

Henna Johansdotter: och liksom och det skrämmer en verkligen att man kanske i slutskedet av livet inte har kontroll över hur man dör och vad som händer innan.

Cindy Stenberg: Oh my god, nu när du säger det ja, att ha kontroll är också på är det också för dig, då kopplas det ju tillbaka till ångesten som man har också, som – goddamnit!

[alla skrattar]

Cindy Stenberg: Jag lär mig saker om mig själv här!

Jenny Lundgren: De har rädslorna då som kan hanteras och visas i skräckfilm, är det någonting som förändras över tid tänker ni? Att det så här, människans rädslor, finns det olika perioder, olika stadier i livet där vi är rädd för olika saker?

Cindy Stenberg: Jag skulle väl tycka att det finns ju en tydlig, alltså om man kollar på skräckfilmer sedan de startade och hur världen mår just vid den tidpunkten, så definitivt att den skiftas. Typ zombiefilmerna brukar dyka upp när det är nåt visst globalt problem som händer, eller osäkerhet, eller alltså typ sekter och såna saker. Så jag tror det är på sätt och vis kopplat till vad som sker i världen just nu och det som blir trend den tiden. Det har någonting med det att göra tror jag.

Henna Johansdotter: Ja, jag kommer att tänka på att zombiefilmerna fick ett uppsving under den flyktingkrisen. Ja, för att folk liksom, folk har, just den här radikaliseringen, att det är vi mot dem, och det finns vi och dem och liksom, de är annorlunda och kan skada oss. Jag minns att zombiefilmer blev väldigt populära plötsligt under det, till exempel den här World war Z, som jag tyckte var fascinerande för den hade åtminstone en väldigt symbolisk scen där med zombiesarna bara liksom kravlar upp på varandra för att komma över muren. Det var alltså, det var en väldigt politisk scen.

Jenny Lundgren: Ja, är inte det också är någonting som kanske går missat när folk har fördomar om skräck? Att så här, man banaliserar den på något sätt. Som du säger nu så finns det ofta politiska kommentarer och innehåll. Det speglar ju ofta det som händer idag men det är som att man missar det.

Cindy Stenberg: Ja men det är lite fördomen tror jag. Alltså då tänker jag med folk vill bara se blod och slå folk, bla bla bla. Men det är ju inte så att vi bara ser den för att det är - om man bara vill se en film som man inte behöver tänka, så känner inte jag om skräck. Skräck har ju alltid något djupare nivå än vad man tror. Det finns ju alltid någonting att läsa in i det. Så jag tror bara att folk missar det och tror att det är som en komedifilm, att man behöver inte tänka, bara i ett blodigare vis.

Jenny Lundgren: Jag har funderat lite på det här med varför man utsätter sig för skräck i olika former. Om det en viss typ av människa som gör det. För man, det är ju som att man aktiverar, eller man blir liksom hudlös inför någonting som är hemskt. Varför tror ni att man gör det?

Henna Johansdotter: Jag kanske lite inne på detsamma som jag pratar om här tidigare, men man hanterar - eller jag åtminstone hanterar min ångest ganska mycket genom skräck och ja. Varför man annars utsätter sig för det, det är ju tydligen så att för vissa stimulerar det hjärnan på ett visst sätt. Man får just den där kicken som känns bra, fast man blir rädd i ögonblicket, men man får någon slags rysning där.

(((fortsatt transkribering under arbete)))

Lyssna på avsnittet

  1. Sch! #9 Skräck på Litteratur och retur

    Skrivet av: Minabiblioteks redaktion

    Västerbotten och Österbotten samtalar om skräck. Författaren Henna Johansdotter och filmskaparen Cindy Stenberg avhandlar övernaturligt, "galenskap" och matlagning(!) inom skräck-genren. Jenny Lundgren, bibliotekarie och bokbloggare, leder samtalet. Många tips utlovas.