Texten skrevs 2010 och uppdaterades 2019. Sedan dess har Martin Emtenäs gått vidare till andra uppdrag för SVT, SR och som författare.

Det har gått fem år och hundratals reportage sedan Martin Emtenäs tog över programledarrollen för SVT:s Mitt i naturen. Det har blivit både äventyr och tankeställare. 

– Vansinnigt mycket. Alla möten och alla äventyr. När vi gör våra program har vi oftast möjlighet att följa med den personen som har mest koll på en grej av alla i hela Sverige. Den meste experten. Det är rätt häftigt.

Hur länge skulle du gissa att du har hållit på med Mitt i naturen, om du bara fick lita till din mentala klocka?

– Ibland känns det som att vi hållit på sedan 1812. Det är som att blicka ut över en epok, men den är bara fem år lång. Efter varje reportageresa känns det som att tiden har gått väldigt fort. Samtidigt känns det som att det har gått en hel månad när det egentligen är fem dagar det handlar om. Det är så mycket intryck så det är svårt för hjärnan att sortera.

Kan du som är naturvetare mycket latin?

– Jag har försökt snappa upp en del för att det är intressant. Sedan fick vi lära oss en del när jag pluggade biologi, men det var mer systematik och större grupper av arter. Det är lättare när man vet vad det latinska namnet betyder. Gråsälen till exempel heter Halichoerus grypus. Det betyder "kroknäst havsgris".

Finns det något djur du tycker är underskattat och något som är överskattat?

– Alla djur är ju vettiga och en del djur får den cred som alla djurarter egentligen förtjänar. På så sätt är väl en del överskattade. Jag går ju igång på små djur och tycker att lökgrodan är för lite på tapeten. Det är en groda som spenderar hela sitt liv nedgrävd i sanden och bara kommer upp när det är mörkt och ingen annan är ute. Sedan handlar det ju ofta om djur som vi inte vill skall vara där de är, som råttor på en soptipp. De är ju där bara för att vi har lagt ut mycket mat på samma ställe.

Vilket djur skulle du vilja träffa, om du fick önska?

– Svårt att välja ut någon speciell, det finns så många. Men någon man fick dyka med skulle vara kul. Havsmus, om man håller sig här i krokarna. Annars någon sjöhäst eller någon mäktig bläckfisk. Men jag har ju också fått träffa många av de arter jag velat träffa också. Varg, björn och lo som finns här i Sverige och jag blir precis lika glad varje gång jag träffar en salamander.

Hur ser du på det här med flygplansresande kontra folkbildning?

– Bra fråga. Skulle vi behöva åka tåg så skulle det inte gå eftersom vi alltid har 130-140 kilo packning med oss. Men om vi inte skulle flyga så skulle vi inte få ut de här tv-programmen. Det är bra att människan som art börjar tänka till. Skulle Al Gore ha valt att stanna hemma

 istället för att flyga hela jorden runt skulle vi ju inte vara där vi är i klimatdebatten.

Antalet idéer till reportage måste vara enormt. Hur många genomförs och hur många slängs uppskattningsvis?

– Vi vill ju att det ska finnas en chans att man faktiskt ser djuret, så vi har väldigt många idéer som vi inte kan genomföra. Men vi har ju också 32 idéer varje år som faktiskt blir någonting och utöver det så har vi säkert slängt några hundra.

Vilken sorts böcker läser du?

– Skönlitteratur framför allt. Facklitteratur läser jag i jobbet som grundläggande research. Men jag läser otroligt långsamt. Ju bättre det är desto långsammare läser jag. Stig Dagermans Ormen är en av mina favoriter men jag har bara läst en tredjedel, så vad vet jag, resten kanske inte är lika bra. Den tredjedelen har jag däremot läst många gånger.

Till sist, har du några fler lästips?

– Douglas Adams Sista chansen. Han berättar om hur han tillsammans med en forskare reser runt och tittar på utrotningshotade arter. Han är inte för snusförnuftig, men gör ändå något som känns viktigt.