Fyra föremål hamnar i Hannas ägo genom en serie händelser en eftermiddag på Hornsgatan i nutida Stockholm. Ett par fina svarta snörkängor, en gammal skollinjal, ett par runda glasögon och en ganska ful brosch.

En annan vändning

Hanna är trött på sitt jobb, sin pojkvän, ja kanske på hela sitt liv och sig själv. Den inledande skildringen av henne är som en karikatyr, men nyfikenheten på de fyra föremålen, som spelar en nyckelroll i berättelsen, drev mig att läsa vidare.

I tredje kapitlet är det 1906 och den unga folkskollärarinnan Signe i Tierp har just fått ett besked som gör henne rasande: att lönepåslaget för lärare har beslutats bli 450 kronor, men för lärarinnor bara 300. Här är den lite raljerande tonen borta och genom boken får man följa Signe i hennes kamp för lika villkor, rösträtt och, dock dolt för omvärden, kärlek.

De två tidsplanen följs parallellt, vartannat kapitel Hanna, vartannat Signe. De svarta kängorna, som hon först tyckt var fula och konstiga, gör något med Hanna. Klackarna ger henne en annan hållning och hon känner sig annorlunda.

Inte en enda överflödig sida

Hela tiden tycker jag att kapitlen om Signe är mest intressanta. Hur hon kämpar med sitt arbete, att leva ett värdigt liv trots den magra lönen, hennes engagemang i rösträttsrörelsen och kärleken till den vackra blonda Anna. 

I Hannas kapitel är tonen lättsammare, men så småningom förstår vi Hanna bättre, och känner att hon bättre börjar förstå sig själv också.

Det här är en bok på över 500 sidor, men inte en enda är överflödig. Jag skulle ha velat stanna i Signes värld ännu längre. Det är sällan jag känner så när jag lägger ifrån mig en bok.