Bild: Rost-9/Bigstock.com

Under dessa samtal märkte jag att tiden började framträda som en karaktär, en viktig birollsinnehavare i samtliga av böckerna. Detta väckte intresset att gå lite djupare in på olika uppfattningar av tid.

På Wikipedia-sidan om tid beskrivs den som en av de fundamentala dimensionerna i vår uppfattning av världen omkring oss. Tiden präglar våra liv och allt vi känner till, det ger oss en riktning att röra oss i oavsett om vi vill det eller inte. Till vardags ser vi tiden som en sekvens av dåtid, nutid och framtid, kanske ofta som ett linjärt skeende. I denna sekvens kan sedan våra liv och göranden placeras ut likt ett pussel, hinner jag göra detta innan jag ska göra det andra?

Men hur skulle andra perspektiv på tiden kunna te sig? Är vår uppfattning av tiden bara en av flera eller kanske en alldeles för snäv tolkning? Vilka andra uppfattningar finns det av detta olagda pussel som utgör våra livstid? Och vad skulle hända om vi kunde se alla de oändliga pusselbitarna och inte bara dem vi lagt ut?

Dessa frågor kan såklart snabbt leda en djupt in i tjocka avhandlingar om invecklade teorier skrivna för folk som är otroligt mycket smartare än vad jag vill tillskriva mig själv. Därför tycker jag att skönlitteraturen i allmänhet, och scifi-litteraturen i synnerhet, ger en bra språngbräda in i sådana tankelekar fast utan att verkligheten kommer och stör med sin ordning och reda.

De böcker jag läste var Claire Norths The first fifteen lives of Harry August, Adrian Tchaikovksys Children of Time och Blake Crouchs Dark Matter. Även om jag kommer hålla denna artikel spoilerfri höjer jag ett varningens finger för den spoilerkänslige och tipsar om att sluta läsa efter detta stycke. De koncept och tankar som jag kommer fördjupa mig i kan vara hintar av vad böckernas handling har att erbjuda, vilket i sig kan ses som en spoiler. Gillade du frågorna jag ställde i inledningen så bör du läsa böckerna oavsett!

Clarie Norths bok om Harry August ter sig mer som en livsödesskildring än en scifi-roman. Läsaren får följa nämnda huvudrollsinnehavare när han lever om sitt liv gång på gång. Varje gång han dör i slutet av 1900-talet återföds han på samma tid och plats i början av århundradet fast med alla sina minnen kvar från tidigare liv.

I denna bok ter sig tiden för huvudpersonen som ett cirkulärt skeende, livet börjar ständigt om på nytt. Bokens syn på tiden är att allt som sker, på det stora hela, är förutbestämt utifrån hur människor som helhet agerat under världshistorien. Vår huvudperson märker dock att tiden inte är statisk utan kan, men bör inte, manipuleras från liv till liv. Bokens stora fråga är om ett fåtal människor som ser utanför dessa ramar har rätten att förändra tidens spelregler.

Children of time sätter tänderna i människan syn på tid i en episk skala. I en avlägsen framtid har människan förstört jorden och nästan utrotat sig själv. De sista överlevande spillrorna av mänskligheten ger sig ut i rymden för att leta upp en ny beboelig planet som de mer teknologiskt avancerade, men nu utrotade, människorna förberett åt sig.

När de kommer till planeten märker de dock att några andra redan tagit den i besittning och ogärna vill dela med sig. Även om tiden i denna bok presenteras som en linjär sekvens leker Adrian Tchaikovksy med olika perspektiv av tid och tidsuppfattning, att tiden kan vara asymmetrisk.

Hur skulle intelligenta, ickemänskliga varelser uppleva tid som inte är uppmätt i de levnadscykler vi människor har? Hur ter sig tid för en människa som kan frysas ner i århundraden under interstellära rymdresor? Dagar, veckor och årtusenden kan lätt smälta ihop på ett förunderligt sätt.

Den tredje boken, Blake Crouchs Dark Matter, tar verkligen ut svängarna och blandar in kvantmekanik i kompotten. Boken börjar som en helt okej dussinthriller, jag var faktiskt beredd på att avfärda boken under de första kapitlen. Jag är dock glad att jag fortsatte följa huvudpersonen, familjefadern och fysikläraren Jason, när han en vanligt torsdagkväll blir kidnappad, misshandlad och drogad så till den grad att han tappar medvetandet.

När han vaknar upp är inte frågan “vart” han hamnat utan snarare “när” och Jason måste nu försöka hitta tillbaka till sitt tidigare liv. Efter halva boken tar den en riktigt intressant vändning och ju mer jag tänkt på bokens underliggande implikationer och slut blir jag nästan yr (på ett positivt sätt). Även om denna roman inte avhandlar tiden på samma sätt som de andra, lyfter den en aspekt av tiden. Istället för att se tiden som en linjär sekvens expanderar denna bok tiden på bredden.

Det jag skrev i inledningen om tiden som ett pussel kan hjälpa att förstå vidden av vad denna bok säger om tid och rum. Om du tänker dig att varje val du gör i vardagen, från det minsta till det livsavgörande, resulterar i att du lägger en pusselbit i just din del av tidens pussel. Tänk dig då alla de andra pusselbitarna, valen, som du inte gjorde ändå läggs ut fast i ett parallellt pussel.

Varje val du gör förgrenar sig i nästan oändliga antal versioner av dig beroende av hur du agerar, vilket skapar ett så kallat multiversum. Tänk dig sedan att detta händer vid varje händelse i hela universum, hela tiden sedan Big Bang och framåt. Vad skulle du göra om du kunde förflytta dig mellan alla dessa oändliga versioner av universumet och ta del av den värld där du gjorde ett annat val, lade en annan pusselbit?

Detta kan såklart upplevas som snurrigt värre men riktigt så krångligt blir det inte i böckerna. I grund och botten handlar det om tre väldigt bra och tänkvärda böcker för vilka jag hoppas ha väckt intresset. De är verkligen värda att lägga tid på, oavsett vilken tidsuppfattning du har! Andra blänkare som avhandlar tid i olika meningar, och som finns på min läslista, är Claire Norths The sudden appearance of Hope och Arken av Peter Nilsson.

Foto bildspel på startsidan: Michele Ursi/Bigstock.com