För nostalgisökaren som växte upp med klassiska Stålmannen-serier kan jag rekommendera boken Superman: klassiska serier. När den svenska tidningen Stålmannen startades 1949 fanns få konkurrerande tidningar (och inte mycket annat heller eftersom vi i Sverige inte hade TV förrän 1956). Serierna och karaktären har genomgått många förändringar under årens lopp och flera av dem presenteras i boken.

I slutet av 1980-talet var det populärt att modernisera serier. De mest fantasifulla aspekterna av historier och karaktärer tonades ner till fördel för en mörkare och mer realistisk ton. I Sverige bytte Läderlappen namn till Batman, Stålmannens ärkefiende Lex Luthor fick gå från skallig galen vetenskapsman till, tja, skallig affärsman. (Serievärlden verkar inte vara mogen för Lex Luthor med hår.)

Många anser att ett av de största mästerverken inom seriegenren skapades under 1980-talets slut, nämligen Alan Moores Watchmen, som lyckas vara både ett filosofiskt konstverk och en superhjälte-science fiction-historia. I Watchmen möter vi mer realistiska superhjältar (om det nu finns något sådant). Boken är dessutom full av symboler, mystik och meta-berättelser.

Låter det för pretentiöst för stranden? Ännu modernare serier tenderar att gå tillbaka mot det färggranna och det fantasifulla samtidigt som de behåller de mer utvecklade historierna som riktar sig mot en äldre publik. Ett bra exempel på detta är Mark Millars bok Superman: Red son, där raketen som bär den sista överlevande från planeten Krypton störtar i Ukraina istället för i Kansas och han blir Sovjetunionens störste hjälte.

Mark Millar har också skrivit The Ultimates, en modern berättelse med de klassiska hjältarna från Avengers. De två Ultimates-filmer som gjorts på senare år är till viss del baserade på Mark Millars nytolkning. Men jag föredrar serierna.

All Stars Superman av Grant Morrison är ett annat exempel på en väldigt bra serie av denna typ, där den som öppnar albumet möts av något som kvällstidningarna rubriksättare förmodligen skulle beskriva som en "färgchock". Både stilen och historierna närs av nostalgin, men står stadigt på egna ben. Ett riktigt supertips för den äventyrslystne.

Den som inte, av någon outgrundlig anledning, gillar karlar som löser brott iförda spandex och kalsonger kan jag rekommendera en annan favorit, Dylan Dog. Det är en italiensk serie som handlar om den ockulta detektiven Dylan Dog. Dessa serier kan handla lite om vad som helst beroende på vem som skrivit berättelsen. Många av albumen tenderar mot ren skräck medan andra kan vara komedier, det går aldrig riktigt att veta i förväg.

Sedan finns det förstås en hel del serier som innehåller hjältar av annat slag, men det får bli en senare lista, för nu ska jag ut i solen och njuta av både vädret och mina serier.

Text och foto: Tommy Bildström, Vindelns bibliotek