Vad hände egentligen Franklin-expeditionen under dess uppdrag att hitta nordvästpassagen 1845? Det var två skepp, HMS Erebus och HMS Terror med 120 man i besättningen under ledning av Sir John Franklin, som seglade iväg från England för att aldrig återvända.

Atmosfärisk berättelse

Endast ett fåtal kroppar har hittats. Vad som hände med resten besättningen är höljt i dunkel och mystiken tät. Eller kanske inte; den krassa verkligheten är inte mer mystisk än att stackarna frös och svalt ihjäl ute i nordanvinden men omständigheterna öppnar för fantasieggande teorier. Detta har Dan Simmons tagit vara på och gjort en kuslig, historisk rysare med övernaturliga inslag.

Han målar upp en utförligt researchad och atmosfärisk berättelse om hur besättningen inte bara kämpar mot kyla, svält och intriger utan även en stor mystisk varelse ute på isen som dödar dem med kirurgisk precision. Kulor och krut biter inte på varelsen, den kan dyka upp från ingenstans och den river sig sakta men säkert igenom de förstärkta skroven på skeppen för att komma in.

Jag tyckte dock att den största skräcken med boken är det verkliga faktumet att män förr i tiden begav sig ut på sådana vansinnesfärder i total hybris på jakt efter prestige och ära. Oftast kom de aldrig tillbaka och Dan Simmons förmedlar förtvivlan, desperationen och ångesten när besättningen sakta märker att hoppet är ute.

Trångsynt världssyn

Min kritik mot boken är porträtten av de få kvinnliga karaktärerna samt ursprungsbefolkningen. Bokens handling berättas uteslutande ur vita engelska 1800-talsmäns perspektiv så självklart är deras världssyn hemskt trångsynt. Kvinnorna beskrivs sexualiserat och inuiterna som vidskepliga, lynniga bedragare och råskinn.

Författaren gör ingen ansträngning att åtgärda eller nyansera detta och mellan raderna känns det som att Dan Simmons i bästa fall cyniskt struntat i det eller i värsta fall tafatt maskerat en smygrasism.
Och boken är alldeles för lång. Den hade kunnat kortats ner säkert 200-300 sidor och ändå bibehållit sin täta spänning och kusliga atmosfär.

På det stora uppskattade jag dock boken för sin historiska korrekthet i beskrivningarna av livet ombord skeppen och att boken, trots sin längd, genomgående bibehåller sin otäcka stämning.