När Donna Tartt återvänder med sin tredje roman efter elva års litterär tystnad gör hon det med besked. Hennes nära 800 sidor långa roman The Goldfinch är behagfull på alla sätt och väl värd väntan.

Om sorg och ensamhet

Theo är tolv år när han förlorar sin mamma i en terroristattack mot ett konstmuseum i New York. I det efterföljandet kaoset får han med sig en exklusiv tavla. Tavlan blir både en tröst och en börda, en brygga mellan livet med en levande mamma och tillvaron utan. Dess existens förföljer honom genom åren.

Till stor del är det en roman om sorg och ensamhet. Theos familj sviker honom men i sin utsatthet hittar han andra att knyta an till. Den rödhåriga flickan Pippa får även hon gestalta det ouppnåeliga Innan och blir föremål för Theos kärlek. Den unge slaven Boris blir en allierad och en avig vän.

Förtjusande persongalleri

The Goldfinch är inte bara en spännande och gripande berättelse. Donna Tartt har ett visuellt språk och är mästerlig på att uttrycka känslor och stämningar med de bilder hon skapar. Dessutom har hon skapat ett levande och tämligen förtjusande persongalleri.

Boken finns översatt till svenska under titeln Steglitsan. The Goldfinch var en njutning att läsa, och redan nu ser jag fram emot att läsa den igen.

Steglitsan finns som e-bok.