The dead don't die
Jordens poler har rubbats och underliga saker börjar hända I Centerville.
Det här är inget mindre än en lågmäld och sävlig zombiefilm. Nog äts det inälvor. men det mest skrämmande är inte zombierna i sig utan faran som kryper allt närmre. Lite som Lars von Triers Melancholia, fast med värme och humor. Tur det.
Samtidskritik
Länder och storbolag ägnar sig åt "fracking", hydraulisk sprängning, vid polerna för att utvinna fossila bränslen. När nyheterna rapporterar om att jordens axel rubbats på grund av detta sprider sig rädslan. Nejdå, det är inget att oroa sig över, försöker officiella talespersoner övertyga allmänheten. Men när solen inte går ner och när de döda kryper upp ur sina gravar är det svårt att avfärda olustkänslorna som inbillning.
Zombiefilmer har varit ett sätt att kritisera konsumtionssamhället och även den pågående miljöförstöringen. Därför känns det naturligt att det dyker upp en modern variant i våra oroliga tider. Det är verkligen ingen subtil kritik mot klimathotsförnekare och människans överkonsumtion av naturresurser, men det kanske är vad som behövs.
Sympatiska karaktärer
Jim Jarmusch använder som vanligt en högst kreddig skådespelarensemble. I rollerna syns bland andra Bill Murray, Tilda Swinton, Adam Driver, Chloe Sevigny, Iggy pop, RZA, Tom Waits.
Trots mörk samtidstematik och en del grafiska scener är filmens grundstämning ändå ganska mysig. Karaktärerna är lätta att tycka om och filmen är hela tiden smårolig. Den är också full av kärleksfulla syftningar till zombiefilmer och en rad andra skräckfilmer
Trots uppenbara hintar om att The dead don't die är fiktion lämnar filmen en känsla av oro efter sig. För även om en hel del som sker är långsökt är grundproblematiken alltför verklighetsnära. Men det är skönt att det går att skoja om sådant som är jobbigt också.