Foto: StockSnap, Pixabay

Finns det något bättre, särskilt under hösten när mörkret och kylan sänker sig över våra breddgrader, än att brygga sig en stor kanna te och kura ihop sig i en fåtölj med sin favoritkopp i handen och läsa en god bok?

Att gå på lokal för att dricka te kan däremot ofta vara ett lotteri. Vi tedrickare har länge varit åsidosatta på restauranger, caféer och andra offentliga sammanhang. Om det alls serveras något te, har vi varit hänvisade till tepåsar av papper innehållande "te" endera av karaktären som nedsättande kallas "schampo-te", något obestämbart svart te eller Earl Grey, i någon typ av pulverform. Detta serveras ofta med antingen ljummet eller skållhett vatten i alltför små kaffekoppar.

Men nu håller något på att hända och kanske kan vi tacka kaffe-konnässörerna för det. Allt fler av de etablissemang som håller sig med egna baristor och serverar kvalitetskaffe av olika fasoner, upptäcker teet som likvärdigt serveringsalternativ för oss som av olika anledningar väljer bort kaffe. Nu kan jag allt oftare välja mellan lösviktsteer av alla ursprung, kulörer, kvalitéer och smaker. Dessutom får jag det ofta bryggt i kanna, alternativt bryggt direkt i tillräckligt stora koppar eller glas.

Själv lärde jag mig dricka te i England. Jag var 15 år och på resa med en ungdomskör. Vi bodde inackorderade hos en kyrkoherdefamilj och där dracks det alltid te, förstås, och jag som aldrig ville ha te hemma tog emot vad som bjöds och upptäckte att det var gott. Var, om inte i England, ska man väl annars lära sig att dricka te?

Väl hemma igen fortsatte jag av bara farten och snart började jag botanisera bland alla olika smaksatta teer. I gymnasiet hörde det till ritualerna i de kretsar jag umgicks i att dela på en tesil eller tekula tillsammans med de mackor och kladdkakor vi satte i oss. Det gick till så att vi kokade upp vatten, fyllde en tesil eller tekula för en kopp med teblad som sedan gick laget runt: vi doppade tesilen någon minut i sin egen kopp och langade sedan vidare silen till bordsgrannen och så vidare tills alla hade fått.

Med åren har jag så småningom börjat upptäcka hur te verkligen kan smaka, när jag brygger riktigt bra te på rätt sätt. Det är förvisso skillnad på te och te. Visst finns det många goda smaksatta teer, från klassikern Earl Grey till nya, djärvare blandningar. Men det finns också sådana teer som gör skäl för öknamnet "schampo-teer", som en god vän till mig så träffande har beskrivit dem.

Foto: stevepb, Pixabay

I Mexiko, som inte verkar vara någon stor te-nation och förvånande nog inte heller kaffenation (det är tepåsar och "café americano" som gäller på de flesta ställen), måste gästerna säga till särskilt om vi vill ha svart te, "té negro", annars blir vi med automatik serverade grönt te. I Singapore dricks förstås mycket grönt kinesiskt te eftersom 77 procent av befolkningen är av kinesiskt ursprung, men på de små malajiska kaffeställen som kallas "kopi tiam", serveras starkt svart te, ofta från Malaysia eller Ceylon. Dessutom serveras det blandat med sötad kondenserad mjölk och en rejäl klick socker.

Även om jag aldrig skulle ha i socker eller kondenserad mjölk när jag själv lagar te, är det en upplevelse att dricka te på malajiskt vis. Att dricka te är inte bara att släcka törsten, värma strupen eller ta en uppiggande tein-kick*. Att dricka te är att träda in i en upplevelse utanför tiden, av kontemplation och vederkvickelse. Te fordrar enkelhet, omsorg och eftertanke.

Men tro nu inte att te är krångligt och besvärligt att tillreda. Te är kanske den enklaste drycken av alla att åstadkomma, näst efter vatten, om du bara sätter dig in i grunderna för hur du får till ett gott te. Några av mina personliga vardagsfavoriter bland teer är:

Assam TGFOP – ett utmärkt indiskt svart frukostte med kraftig smak, passar att servera både med och utan mjölk.

Kooh-i-noor BOP – ett svart allroundte från Ceylon med fyllig smak som passar vid alla tillfällen.
Lapsang Souchong – ett kinesiskt svart, naturligt smaksatt te med mycket utpräglad smak av rök och tjära, perfekt på eftermiddagen en kall vinterdag.

Jasminte – ett kinesiskt grönt te naturligt smaksatt med jasminblommor, med ljuvligt blommig smak och doft, som allra helst ska avnjutas på kvällen.

Som avslutning på denna personliga betraktelse över te, av en amatör på området men som sedan länge är en hängiven tedrickare, vill jag rekommendera den som vill lära sig mer om te att studera innehållet i nedanstående webbplatser och böcker. Det kan du göra efter att först och främst att börjat utforska teets rika och komplexa värld: varför inte prova ett nytt te redan idag?

*Tein kallas den uppiggande substans i te som motsvaras av koffein i kaffe.

Terådet (bakom står leverantörerna av Lipton, Twinings och Kobbs) vill sprida information och kunskap om te. De utser även Årets Teställe och Årets Tepersonlighet.

UK Tea Council är en oberoende icke-vinstdrivande organisation som har massor av information om te på engelska.