Det tillhör inte vanligheterna att fiktiva figurer uppmärksammas på sina bemärkelsedagar. Men när David Bowies album The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars fyller 40 år den 6 juni 2012 tycks alla vilja vara med och fira.

Myten överskuggar musiken
Jag hittar specialprogram i TV, radio, mängder av artiklar och även böcker om den rätt kortlivade Ziggy Stardust. En plakett har också fästs på väggen i London där skivomslaget är fotograferat. Överallt hyllas Bowie för sitt banbrytande alter ego som uppenbart inspirerat världen långt utanför musikbranschen.

Faktum är att det pratas massor om stilen, de nya greppen, marken som bröts för nya tankar, magin och myten runt en persona. Men det pratas förvånande lite om musiken. Så hur låter skivan egentligen för någon som aldrig har hört den?

Mer än boogie
Det handlar naturligtvis om glamrock med gott om obligatoriska falsettpartier, körer, handklapp och tamburiner. Ändå tycker jag att låtarna är mer nyanserade och tempot och stämningarna mer omväxlande än jag upplever till exempel T-Rex och Sweet, som oftare står och stampar på samma ställe. Hos Ziggy Stardust finns betydligt mer än bara boogie.

Det kryllar av sköna refränger, snygga bryggor och stick. David Bowies röst är ofta föränderlig och bara genom att lyssna på detta enda album i hans stora produktion får man höra prov på många varianter och även flera av hans patenterade fraseringar.

Dystopisk inledning
I inledande "Five Years" byggs en pampig, stråktung intensitet upp och Bowie pressar rösten tills den spricker sönder i flisor. Jag får snarast känslan av det hade varit en perfekt låt att avsluta en konsert med. Men det kanske inte är helt osökt med tanke på att låten förebådar domedagen.

Som enskilda låtar finns här några av mina absoluta Bowiefavoriter. "It Ain't Easy", "Hang on to Yourself", "Ziggy Stardust". Sedan finns så klart "Suffragette City" här, en sådan där låt som jag alltid blir glad av att höra och aldrig kommer tröttna på.

David Bowie inspirerar
Då David Bowie är en av mina stora husgudar är det svårt att vara helt objektiv. Men när jag nu försöker lyssna med ”rena öron” slås jag flera gånger av hur mycket band som The Ark och Suede har inspirerats i allt från låtuppbyggnad till sångstil. Så jag tror att Ziggy Stardusts musikaliska inflytande är relevant även 2012.