Filmen centreras kring Jim Morrison. Killen som först var så blyg att han stod med ryggen mot publiken, men snabbt utvecklades till bandets självklara supernova. De tre andra medlemmarna ges inte stort utrymme och framstår stundtals nästan som ett kompband. Samtidigt är det förståeligt att fokus ligger på Jim Morrison. Det måste vara svårt att inte ge all plats till den hypnotiske, närmast mytiske, sångaren.

Snygg och välgjord

When You’re Strange bygger på filmat arkivmaterial. Mycket har jag aldrig har sett i andra dokumentärer om bandet eller i andra sammanhang. Det gör att jag, som är relativt väl påläst om The Doors, ändå har stort utbyte av filmen. Det är en mycket snygg och välgjord film som faktiskt hade kunnat få vara lite längre.

Det jag saknar är framför allt en närmare blick på de övriga tre bandmedlemmarna. Fokus ligger absolut på det musikaliska, till skillnad från Oliver Stones spelfilm The Doors från 1991. Därmed ges det intressanta ledtrådar till vad som gjorde kvartetten till det den var, en dynamisk enhet där rock blandades med blues, men även med inslag av jazz och klassisk musik. Detta hade gärna fått fördjupas ytterligare. Som extramaterial finns intervjuer med Jim Morrisons pappa och syster.

Filmen bör dock fungera allra bäst för nyfikna som inte känner till The Doors närmare. För om man inte blir vansinnigt sugen på att dyka ner i närmaste skivback efter detta, så är man sannolikt inte särskilt intresserad av musik och rockhistoria.