Boken börjar dramatiskt. Först i prologen där vi möter en äldre kvinna, som är på väg till en ladugård. Hon går barfota i snön och är endast iklädd ett nattlinne. Snön bränner som eld. Hon har så bråttom att hon faller och hennes ansikte bäddas ner i snön.

Den andra dramatiska bilden visar hur berättarens far är ute på åkern och plöjer. Plötsligt skenar den unga, otränade hästen Konsta.

"Far hade fallit, släpade efter Konsta, tömmarna skar långsamt av hans händer, han kämpade för att få loss tömmarna, men han hade lindat dem flera varv runt händerna eftersom hästen var så vild. Så ung och så levnadsglad. Men tömmarna skar in i köttet, slet sönder hans handleder, och jorden med den nyss utspridda dyngan trängde in i hans kött, i hans blod."

Ingen kärlek från styvfadern

Det är Maria som berättar sin livshistoria. Vissa kapitel är brev som hon skriver till någon som heter Lidia. De två barnen, Maria och brodern Harald, blir faderlösa. Marias mamma gifter så småningom om sig och de får en son. Styvpappan bryr sig bara om sin egen son och inte alls om Maria och Harald. 

När Harald blir vuxen emigrerar han till Kanada och efter en tid även Maria. Kvar hemma i Österbotten blir en älskad lillebror, som Maria har svårt att skiljas från, men hon åker ändå. Livet är inte så lätt i Kanada heller.

Som poesi

Varje kapitel, förutom breven, börjar med en mening som på något vis sammanfattar kapitlet. En mening som oftast är som poesi. Jag tycker om meningarna och om hennes språk överhuvudtaget. När jag läser boken kommer jag att tänka på min morfar från Österbotten. Han åkte till Amerika i två omgångar. Kvar i hemlandet var min mormor med små barn. Det kan inte ha varit så lätt för någon av dem.

Författaren Ann-Luise Bertell kommer liksom huvudpersonen från Österbotten. Hon är skådespelare, författare och regissör. Boken är hennes första roman, men hon har tidigare skrivit poesi, en bilderbok och dramatik. Vänd om min längtan vann Svenska Yles litteraturpris 2016. Boken bygger löst på hennes mormors liv.