Jag föreställer mig att det är en otrolig revansch för Anette Nyman att ha skrivit den här boken. Hon påminner läsaren då och då att till och med hon, en orädd och luttrad journalist, kunde luras att offra allt för att gå med i en hälsosekt. Där ersattes sömn och ätande till stor del av adrenalinkickar, maskerade som djupgående insikter och självkännedom.

Det är en väldigt fysiskt krävande "terapi"-metod som används av den karismatiske ledaren på gården som i Anette Nymans biografi kallas Läketorpet. Klienterna är långtidssjukskrivna och andra bidragstagare som finansierar kurserna med Försäkringskassans torftiga hjälp. 

Den som sedan inte har råd med uppföljningskursen lämnas ensam vind för våg med sina färska eller nygamla trauman. Hit kommer också idrottare i formsvackor och sjuka och desperata människor, varav ledaren och grundaren Viktor är en. 

En stafett av greppande efter halmstrån

Parallellt med författarens, finns hos denne Viktor en sorglig berättelse om en cancersjuk medelålders man som försöker finansiera sitt eget greppande efter halmstrån med inkomster från de egna kurserna på torpet. Anette Nyman beskriver hur hon själv blir mobbad och nedtryckt för att senare bli en av de terapeuter som utsätter andra för samma sak. 

Min känsla när sista sidan är läst, är att jag och författaren är ungefär lika förvånade att det hon just har berättat kunde hända från första början. Däremot tar hon samtidigt ansvar för allt hon själv har gjort, vilket är uppenbart från första sidan.

Den senaste upplagan av Terapeuten kom 2017 på nytt förlag. Mitt första möte med Anette Nyman skedde i numera insomnade Skeptikerpoddens avsnitt 38, "Hoppypsykologer med rätt att fakturera" då boken nyligen hade kommit ut.