Själarnas ö inleds med den smärtsamma berättelsen om Kristina som dränker sina två barn i en å. Hon är så trött och uppgiven, ekan så tung att ro. Hon önskar sig bara en liten stunds vila från sin strävan. 

Kristina hamnar så småningom på ett dårhus på Själö, i skärgården utanför Åbo. Själö är en isolerad plats som ingen lämnar. Patienterna stannar tills de dör. Trots uppgivenhet och risk för institutionalisering är det också en fristad för kvinnor där livet går sin gilla gång.

De första åren är Kristina förlorad i sorg över det hon gjort, innan hon försiktigt öppnar sig och vi får ta del av hela hennes berättelse. 

Obarmhärtiga öden

Romanen skildrar också Elli och Karin, intagna på dårhuset på 1930-talet. Den ena för att hon upplevs besvärlig och hamnat i dåligt sällskap, den andra då hon inte kunnat hantera förlusten av sin mor. 

Med Johanna Holmströms ord kliver de intagna kvinnorna ut från sidorna. Deras obarmhärtiga öden berör och skakar om. I deras berättelser framträder också ett stycke historia. Kvinnors utsatthet, synen på kvinnor och psykisk sjukdom blottläggs. Samtidigt handlar det om kärlek, gemenskap, moderskap och vänskap. 

Även sjuksköterskan Sigrid är en av romanens huvudpersoner. Som sköterska har hon en helt annan roll, men det är likheterna med de intagna som står i fokus snarare än tvärtom. 

Inspirerad av verkligheten

Johanna Holmström fick idén till boken genom Jutta Ahlbeck-Rehns avhandling Diagnostisering och disciplinering: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hopsital 1889-1944. De fiktiva karaktärena bygger till viss del på verkliga levnadsöden. 

Johanna Holmström har på alla sätt lyckats med konststycket att levandegöra historien i sin empatiska och välskrivna roman.