Jan Haugen tar anställning på en förskola som ligger i nära anslutning till den slutna psykatriska kliniken Sankta Patricia. Utmärkande för barnen som går på förskolan är att de har föräldrar bland de intagna och att några av barnen övernattar på förskolan.

Går över gränsen

Jan Haugen hyser ett växande intresse för Sankta Patricia och kittlas av tanken på att närma sig de intagna och de slutna rummen. En patient intresserar honom särskilt och han går allt mer över gränsen för vad som är tillåtet.

Långsamt avtäcks Jans eget förflutna, som bit för bit förklarar varför han dras till sjukhuset som en nattfjäril till lågan. Det är ett pussel som sakta läggs, kapitel för kapitel.

Med Sankta Psyko har författaren Johan Theorin lämnat det Öland där hans tre tidigare böcker utspelade sig och begett sig till västkusten. Det känns som ett klokt grepp. Jag tycker inte att han riktigt lyckades återskapa storheten som fanns i debuten Skumtimmen i de två efterföljande Nattfåk och Blodläge.

Andlös spänning

Men med Sankta Psyko har har han kunnat skapa en ny värld och helt nya karaktärer. Resultatet är en en välskriven berättelse som går framåt i ett tillstånd av andlös spänning. Det är en riktigt bra psykologisk thriller. Associationerna går till exempelvis Dennis Lehanes Patient 67 och ett par av John Ajvide Lindqvists böcker.