Bakgrunden till nazismens framväxt är ytterst intressant. Göran Dahl som är professor emeritus i sociologi ger i boken Radikalare än Hitler? de esoteriska och gröna nazisterna: inspirationskällor, pionjärer, förvaltare, ättlingar en god bild av den mylla som nazismen och högerradikalismen är sprungen ur.

Virrvarr av idéer

Nationalismen i Tyskland under sent 1800-tal och bitterheten efter Tysklands nederlag i första världskriget skapade en god jordmån för nazismen att växte fram i. Kriget hade krossat tysk ekonomi och den demokratiska Weimarrepubliken var svag.

Det uppstod ett virrvarr av idéer och myter. Rädsla för förfall och degenerering av traditionen, generna och kulturen var ofta starka ingredienser liksom en kritik av moderniseringen och idéer om en förlorad guldålder. Fiender och motståndare inom ekonomisk och kulturell eliten pekades ut som förrädare, och minoriteter, särskilt judar, ansågs vara orsak till denna försvagning. Göran Dahl beskriver dessa olika strömningar.

Det bildades folkrörelser, som Völkische-rörelsen som odlade idén om ett enhetligt och rent tyskt folk och hade antisemitism som en bärande ide. Det var genom Völkische-rörelsen som slagorden "Blut und Boden" (jord och blod) och det mytiska sambandet mellan hembygden, jorden och rasen, liksom kravet på ”lebensraum” (livsrum) för det tyska folket fick spridning.

Diverse motstridiga strömningar

Nazismen som rörelse var irrationell, och dess intellektuella föraktade ofta "överanalyserandet". I stället förordades känsla och handling. I boken beskriver Göran Dahl även diverse nyandliga, ockulta strömningar och de som försökte skapa en ny germansk religion. Där fanns gröna rörelser som ville ha veganism, biodynamisk odling, djur och naturskydd, och ytterligare andra som sökte nya livsformer.

Några förordade nykterhet, andra experimenterade med droger och fri kärlek. Och alla dessa traditioner utvecklades parallellt och inspirerade av varandra trots de till synes stora motsättningarna. Många intellektuella deltog i opposition mot modernismens rationella och standardisering av livet.

Ett flertal namn som Rainer Maria Rilke, Franz Kafka och Max Weber nämns i Göran Dahls bok, vilket visar att detta inte var någon perifer kulturell rörelse. Jämfört med flera radikala rörelser och dess företrädare var Hitler en beräknande politisk spelare och en pragmatiker.

Pekar framåt

Boken saknar till synes en röd tråd och en egen berättelse. Istället är den mer utformad som en mängd nedslag i naziztisk idéhistoria. Den ger en god bild av den spretighet som fanns och som fortfarande präglar den högerradikala rörelsen.

Göran Dahls bok pekar dessutom framåt genom att visa på hur den högerradikala traditionen förts vidare inom den fascistiska traditionen, in i den franska Nya Högern, Identitära rörelsen och in i delar av de nyandliga rörelserna. Undertiteln  säger det mesta om bokens spretiga och omfattande innehåll.