Ett litet gäng pojkar rånar andra pojkar. Det är handlingen i Play, enkelt uttryckt. Men berättelsen innehåller mycket mer än de filmrutor vi får se. Där finns en hel värld mellan raderna.

Regissören Ruben Östlund fortsätter att spegla samtiden i Sverige. Hans filmiska uttryck ligger nära dokumentärens. Kameran är ofta placerad långt ifrån skådespelarna. Dialogen inte alltid hörbar. Känslan av autenticitet är påtaglig, "det här måste vara på riktigt".

Play sätter luppen på sådant vi inte alltid vill se, men bör öppna ögonen för. Det är inte alls en obehaglig film. Den är givande och tankeväckande.

Ruben Östlunds tidigare filmer Gitarrmongot och De ofrivilliga är även de sevärda.