Boken handlar om Lenas mamma Nina Einhorn, född Rajmic, och hennes överlevnadsberättelse i Polen under andra världskriget. När Nina var 15 år, 106704, tvingades hon och hennes familj att flytta in i Warszawas judiska getto.

 

Kontakter och intuition

I tre år lyckades Nina, hennes bror Rudek, mamman Fanja och pappan Artur överleva i gettot. Detta trots ständiga deportationer av judar till koncentrationsläger, svält och sjukdom. Att de överlevde berodde dels på brodern Rudeks många kontakter och initiativkraft och dels på Ninas starka tro på sin intuition som vid flera tillfällen blev livsavgörande för henne och hennes närmaste.

 

Överlever

Inför Adolf Hitlers 54:e födelsedag 20 april 1943 ville Heinrich Himmler ge Hitler en present. Presenten bestod av att utplåna Warszawagettot. Nina, brodern och mamman lyckas bli utsmugglade, kvar blir pappan. Det är bara Nina och hennes bror Rudek som överlever och så småningom kommer till Sverige. Nina utbildade sig till läkare och forskare inom gynekologisk onkologi.

 

Normalt liv i skräckfylld miljö

Det som slår mig när jag läser boken är hur människorna i gettot försökte leva ett så ”normalt” liv som möjligt i en skräckfylld miljö. Omringade av död och ofattbar grymhet hopträngda i en sluten värld så umgicks Nina med kamrater, gick på fester och blev kär.

 

För Ninas mamma var det viktigt att Nina fick möjlighet att fortsätta studera och ganska snart så organiserade lärare i gettot undervisning. Nina tog studentexamen från en gymnasieskola i Warszawas getto.

 

Mitt i katastrofen som det är att leva i ett krig så ger Nina sig själv ett löfte:

 

”Löftet jag gav mig själv i nattens mörker, uppfylld av den rädsla som alltid gör sig påmind om nätterna, var om detta mirakel ändå skulle ske, om jag trots allt skulle överleva, då måste jag berätta.”