Mot okänt land
Läs den första spännande delen i Camilla Lagerqvists serie Krigets barn.
På andra sidan Bottenhavet börjar Camilla Lagerqvists berättelse om Viivi. Det är den 30 november 1939 och andra världskriget har brutit ut. Viivi ska snart fylla 13 år och bor i en by i Finland med en mamma och en pappa, storebror Kalevi och lillasyster Tuulikki. När boken börjar är Viivi och vännen Liisa på väg till bageriet.
Viivi tänker på klasskamraten Jere. Var det inte så att han tittade efter henne i flera minuter då hon gick hem igår? En lång stund kan Liisa hålla med om, men flera minuter? I kappfickan har Viivi 10 penniä. Det kanske är tillräckligt för att få en tekaka som de kan dela på?
Då hör de humlorna. Eller, det låter i alla fall som stora humlor som surrar. Ljudet växer och marken börjar skaka och sedan är de där, likt fåglar, men större och med dånande motorer. I dånet ett visslande läte. Och så smällen.
Flyglarm och svenska vetebröd
Kriget är här. Viivis by har blivit attackerat av ryska bombplan. På nätterna måste Viivis familj och grannar söka skydd i en potatiskällare. Där kan de höra flyglarmen och bomberna som fälls över husen. Det är mitt i vintern och maten börjar ta slut. Viivis pappa har blivit skickad till fronten längs gränsen i öster. Viivi gör allt hon kan för att inte tänka på honom, men det är svårt. Så säger Viivis mamma det förfärliga. Hon vill att Viivi tar med sig Tuulikki och reser till Sverige. I Sverige är det inte krig. Och mamma säger att där dricker de varm choklad och äter vetebröd varje kväll. De kommer att vara trygga där. Viivi vägrar. Hon vill inte. Men till slut måste hon åka. Ensam och med en lillasyster som bara fyllt ett år! Så en kväll tar de farväl av mamma och Kalevi och kliver på den lastbil som ska ta dem till Helsingfors. Det blir en livsfarlig början på färden mot fredens Sverige.
Att läsa om det verkliga
Camilla Lagerqvist är en skicklig berättare med stor respekt för sina läsare. Hennes Viivi känns på riktigt. Hon är kär och hon är glad över en ny klänning. Hon är ängslig över det där hon sa och modig då hon hoppar av en lastbil i farten.
Efter läsningen blir jag sugen på att veta mer. Tänk att allt detta ändå hände. Någon. För inte så länge sedan. Och så nära. Och så blir jag såklart sugen på att läsa fortsättningen om hur det ska gå för Viivi och Tuulikki!