Lustans lagar inleds i mitten av en mening av en okänd person som berättar för någon hur hon tappade oskulden, med en tjock dimma av alkohol och gångna år i vägen.

Hon beskriver avtrubbat och med minimal inlevelse hur hon tog med sig en kille till hennes rum för att sedan råka bli så full att hon somnade och blev våldtagen av en helt annan kille. 

Det här är den enda delen av boken som inte är skriven i direkt förstapersonsperspektiv och detta första kapitel är en bra indikation på vad som ska komma.

Distans till världen

Resten av boken delar huvudpersonerna Sean, Paul och Lauren på, i var sitt kapitel där de berättar opassionerat och avtrubbat om deras upplevelser med droger, sex och att försöka hitta romans i en obehaglig och dekadent värld.

Berättelserna varierar från person till person, till den graden att man inte kan vara säker på vad som har hänt på riktigt och vad det är karaktärerna i boken vill att man ska tro. Hela boken är som att dyka in i ryktesspridningar och skitsnack bland ungdomar.

Bret Easton Ellis skriver rått och ocensurerat om hur han upplevde sin college-tid under åttiotalet, och han vågar ta det så långt som det behövs för att kunna sätta upp en spegel mot den dekadenta ungdomen i hans så kallade "lost generation".

Håller fortfarande

Den här boken kanske inte passar så väldigt bra för lättpåverkade ungdomar eller de lättchockerade, men samtidigt är det en väldigt viktig bok för unga även idag. Genom sitt avtrubbade språk och sina observationer upplyser han och avskräcker, och det som kan ses som amoraliskt i denna bok är kanske egentligen tvärt om. För att kunna se det vackra måste vi ibland ta en rejäl titt på det fulaste.