Lilla stjärna

Den lilla stjärnan som denna roman berättar om lyser starkt, men väldigt mörkt.

John Ajvide Lindqvist är en uppenbarelse i mitt liv för mig som läsare och bokälskare. Det har han varit från den första sidan jag läste i Låt den rätte komma in. Jag hoppas att han precis som Stephen King kommer att fortsätta utveckla sina teman och sitt sätt att skriva, men inte släppa skräcken, skuggorna och mardrömmarna i tillvaron som utgångspunkt för sina böcker. Han gör det ju så bra!

Mardrömslika människor

I Lilla stjärna beror det hemska, mardrömslika och oförklarliga inte på övernaturliga fenomen. Tidigare har ju Ajvide Lindqvist skrivit om vampyrer, zombies och troll, men den här berättelsen innehåller bara vanliga människor. Vanliga åtminstone på ytan: de äter, sover, lyssnar på musik och känner rädsla, kärlek och hat. Någonstans där upphör i och för sig allt som kan kallas normalt.

Den bedagade svensktoppsartisten Lennart åker ut för att plocka svamp, men hittar i stället en bebis i en plastpåse i skogen. Den lilla flickan har övergivits där för att dö. Lennart förundras när han upptäcker att flickan har en osannolikt vacker röst, och kan inte lämna henne ifrån sig.

Liten, som flickan själv börjar kalla sig när hon kan prata, har inte bara den märkligaste röst som hörts utan är också udda, rentav skrämmande i sitt sätt att vara. Alla som möter Liten förtrollas av henne. Men den lilla stjärnan leder de som älskar henne in i ett allt tätare mörker.


 

Sonja Viklund har ett förflutet i Umeåregionen och arbetar nu som chef på Mora bibliotek. Hon är fortfarande en ivrig tipsare på Minabibliotek och du kan läsa mer om henne i den här intervjun.

Människohamn

Av: Ajvide Lindqvist, John Tipsat av: Lars Karlsson

Det är vinter i Stockholms skärgård. En flicka försvinner spårlöst under familjens promenad på isen.

Låt den rätte komma in

Av: Ajvide Lindqvist, John Tipsat av: Robert Rösth

Har du tänkt på att den där udda personen som bor i portuppgången bredvid kanske är en vampyr?

Målgrupp:

Ämnesord

Tipsat av: Sonja Viklund den 18 maj 2010