Juliets mamma har dött i en bilolycka och Juliet tror att hon ska drunkna i sin sorg. För att ta sig igenom känslorna skriver hon brev som hon lämnar vid sin mammas grav. I dem berättar hon om saknaden och ensamheten hon känner.

Anonyma brev

På samma kyrkogård avtjänar Declan sin samhällstjänst. Det är straffet för att ha druckit en flaska whiskey, stulit sin pappas pickup och kraschat in i en kontorsbyggnad. Hans pappa sitter i fängelse och hans mamma lägger det mesta av sin kärlek på sin nya man.

Declan upplever också känslor av ensamhet och saknad och börjar svara på Juliets brev. I brevväxlingen hittar Juliet och Declan varandra och anonymiteten ger dem en känsla av säkerhet de inte har med någon annan i sin närhet.

Ärligt och känslosamt

Brigid Kemmerer skriver ärligt och känslosamt om hur det är att vara ung och känna sig isolerad av sina känslor, även när en är omgiven av familj och vänner. Trots det typiska ”good girl meets bad boy” är inte Letters to the lost bara en upprepning av andra kärlekshistorier.

Det jag gillar främst med den här boken är ärligheten hos karaktärerna och personbeskrivningarna, men också relationen som växer fram mellan Juliet och Declan. Trots att de från början bara har tragiska erfarenheter gemensamt hjälper de varandra att se en ljusare framtid.

Jag läste boken på en dag och kände en tomhet när jag vände sista bladet. Jag ville vara kvar i Juliets och Declans historia lite till och det tror jag att fler läsare kan känna. Letters to the lost passar alla, ungdomar eller vuxna, som vill bli starkt berörda och läsa något som träffar rakt i hjärtat.