Kriget har inget kvinnligt ansikte

Svetlana Aleksijevitj, författare från Vitryssland, och numera nobelpristagare, har skrivit en serie dokumentärromaner som brukar gå under benämningen Utopins röster. Kriget har inget kvinnligt ansikte är den första delen. En bok om kvinnornas plats i kriget, men också efter det.

Jag ska ärligt säga att det var med en klump i magen som jag läste denna bok. Som historieintresserad har jag tagit mig genom en hel del krigsskildringar, men frågan är om inte denna är en av dem som berört mig mest.

Krigets allra grymmaste sidor

Svetlana Aleksijevitj har intervjuat ryska kvinnor om deras deltagande i andra världskriget och jag misstänker att det inte bara är ett unikt perspektiv som beskrivits, utan också andra typer av frågor som har ställts än de oftast förekommande i sammanhanget. Författaren skriver själv att hon är en själarnas historiker och jag blir som läsare tidigt utsatt för krigets allra grymmaste sidor, presenterade i detalj.

Det är starka scener som biter sig fast i mig som läsare, inte bara de stundvis nästan smärtsamt samstämmiga rösterna som berättar om krigets fasor, utan också om tiden efter kriget när männen hyllades som hjältar medan "frontslamporna" sågs på med förakt.

Röster som förtjänar att höras

Svetlana Aleksijevitj har gett en röst till en kategori människor vars röst förtjänar att höras. Det är både en annorlunda och behövlig bok, som verkligen rekommenderas att låna och läsa och kanske även som julklapp till någon vars läsning av krigsskildringar är något likriktad.

 

Målgrupp:

Ämnesord

Tipsat av: Tommy Bildström den 12 oktober 2015