Redan i romanens inledning mördas jaget, i en bildstinn och vattensjuk värld. Sedan blickar hon ner mot vår värld, iakttar sina barn och sin mördare. Hon berättar om vad hon ser och hur hennes liv tog vändningar som ledde henne in i döden.

Fiktion med verkliga paralleller

Kärlekens Antarktis är en berättelse om familjeband, om arv och miljö, om dödens oundviklighet och om en psykopats känslokyla i en värld där mäns våld mot kvinnor är en realitet och strukturellt accepterat. Sara Stridsbergs bok är en fiktion men det är lätt att dra paralleller till fallet Catrine da Costa.

Jag kan inte värja mig från den här boken och läser den under ett intensivt dygn. Jag minns att jag läste Catrine och rättvisan av Hanna Olsson på samma sätt.

Jag kan inte säga vad det är som påverkar mig så starkt, men jag har svårt att se att någon som tog del av det fallet kan förhålla sig oberörd. Och för mig blir Kärlekens Antarktis en tolkning av det. Även om jag var barn när det hände har jag burit det med mig.

Kärleken, livet och döden

Utifrån det känner jag behovet att problematisera min läsning. Faller jag bara för lockelsen att läsa om en tragedi som var en av 1980-talets största nyhetsämnen? Jag är rädd att jag vältrar mig i den typ av kittling som både media och kriminalserier använder för att dra till sig läsare och tittare. Sådana som snarast befäster de strukturer som skapar våld mot kvinnor. Jag hoppas och tror att jag bara vill vara med och levandegöra människan som blev ett offer.  

Sara Stridsbergs roman är vackert skriven med poetiska bilder av smärtsamma scenarion. Och även om mordet är ett återkommande mantra berättas däremellan om kärleken och livet, inte minst om alla dess svårigheter.

Moderskapet är ett tema som går igen och skildringarna av banden som knyter mödrar och barn tillsammans och såren som aldrig läker efter förluster är drabbande, som mycket annat i denna läsvärda roman.