Janis den magnifika

Boken om Janis är en ”roadmovie” i litterär form. I brorsans bil, utan körkort med ett obestämt mål norrut, där norrskenet finns, drar Janis iväg bort från allt – men mest bort från minnet av Emelie – hon som svek på det mest fruktansvärda sätt.

Janis som är döpt efter Janis Joplin är 17 år. Hon har tappat fotfästet efter att hennes allra bästa vän Emelie tagit sitt liv. De var oskiljaktiga vänner och efter begravningen stjäl Janis sin brors bil och beger sig norrut för att söka det ”ultimata” – den resa som de två barndomsvännerna tillsammans pratat så mycket om och som nu Janis måste göra ensam. Hon sörjer och känner skuld – hon som trodde hon kände Emelie så väl – varför såg hon inte tecknen – de som gav en fingervisning om det öde som Emelie går till mötes.
 
På vägen norrut reser Janis även inåt, rannsakar livet, föräldrarna, kamraterna och sig själv. Hon möter flera olika människor – både de som vänder bort huvudet och de som bryr sig. Udda existenser, kantstötta, ensamma men också någon, Jim, som följer henne längre än andra – uppåt, norrut – mot fjällen. Samtidigt får vi bit för bit insikt i Emelies historia och den tragedi som utgör scenariot för hennes sorti från världen.
 
Filmiskt berättad
Johanna Nilsson har skrivit en annorlunda bok med ett rappt språk och en handling som drivs på snabbt, nästan filmiskt. Man är helt fast när man börjar läsa, berättelsen förs framåt samtidigt som trycket ökar mot slutet – som foten på gaspedalen. Trots berättelsens tunga och allvarliga kärna så finns där också humor och gapskratt. Kanske är just det Janis starkaste vapen – att hon förmår sparka livet i arslet (och inte bara det).
 
Jag kom osökt att tänka på filmen Into the wild som också handlar om en ung människa som lämnar en materialistisk värld, självupptagna föräldrar och drar mot nya möten sökande efter livets mening. Janis vill bort från telefoner, internet och nyhetsuppläsare. Hon söker lindring för sin sorg i naturen, i ett rådjurs spruckna öga, i älvens strida vatten. Mitt i allt finns dock en varm och innerlig kärlek – den till brodern Elvis.
 
Jag blev berörd av berättelsen om Janis därför att jag känner igen mig – trots att det är länge sen jag själv var 17 år. Den här kommer säkert många ungdomar att ta till sig.

Målgrupp:

Ämnesord

Tipsat av: Wiveca (Vicky) Uhlander den 7 maj 2009