Jakten mot nollpunkten

Fruktanvärt rolig. Självutlämnande. Kritisk. Allt detta och mer därtill är Carl Johan de Geers självbiografi "Jakten mot nollpunkten".

Carl Johan de Geer kommer själv från en gammal nederländsk adelssläkt och gör tidigt revolt mot sitt ursprung. Den fattiga bohemiska konstnärstillvaron under 60 och 70-talet skildras både ömsint och komisk.

Revolten mot ursprunget

Han upptäcker att hans farmor var riktig nazist och prenumererade på nazistiska tidskrifter. När han blev konstnär skänkte farmodern honom de tyska konsttidskrifterna från det tredje riket hon sparat på. De Geer har även gjort en film som handlar om detta kluvna – den snälla farmodern som visar sig vara nazist.

Han berättar om sin revolt mot ursprunget och sin vägran att betala medlemsavgift till Riddarhuset, där släktvapnet finns. Han skriver om upptäckten att släkten förmodligen sysslade med slavhandel och om hur han intar en allt igenom avståndstagande hållning.

Arbetet på teatern

Det roligaste avsnittet i boken tycker jag är när han beskriver arbetet på teatern under 1960- och 1970-talen och hur de där kom på knep att få teaterns ekonomi att gå ihop. Potten för vidareutbildning av personalen användes flitigt med allt konstigare och konstigare kurser, som "Stockholmssyndromet som spegling av samtiden, eller den symbiotiska befrielsen" och "Stanislavskijsyndromet. Om den alltför långt gångna inlevelsen som beroendefenomen".

Boken är en sprudlande läsupplevelse, roliga och utlämnande upplevelser kombinerat med en reflektion över släktens ursprung.

Målgrupp:

Ämnesord

Tipsat av: Anna-Lena Hedman den 21 maj 2010