Tröttheten som Kristian Gidlund känt i flera månader visar sig bero på blodbrist som visar sig bero på ett magsår som visar sig bero på cancer. En avgrund öppnar sig för hans fötter.

Engagerar och berör

Han startar en blogg för att hålla nära och kära uppdaterade och för att skriva av sig. Bloggens läsare växer lavinartat i antal. De välskrivna texterna om en cancersjuks kamp mot sin sjukdom engagerar och berör.

Jag har läst Kristians blogg sporadiskt det senaste året. Det tar på att läsa orden från någon som ska dö. Kanske extra mycket efter att ha levt med en nära anhörig som dog i cancer. Jag vill inte alltid läsa, men jag kan inte låta bli.

Kristian Gidlund har sagt att han skriver för sin egen skull och för sina nära och kära. De ska kunna hitta svaren på de frågor de kommer att ställa sig efter hans död, i boken. Det är en fin ambition. Jag bär fortfarande på många frågor.

Kärleken till livet smittar

Hans berättelse har vuxit till att drabba många utanför hans innersta krets. Kärleken till livet smittar. Han beskriver naturen vackert, sin familj med värme, reselängtan och minnen med inlevelse. Bilderna av Dalarna och barndomen går nästan att ta på.

Men han beskriver också kroppens förfall och de skoningslösa cellgiftsbehandlingarna. Tankarna om döden och ilskan han bär på.

Den här boken känns. Bitvis är det tung läsning, men den ger svar och perspektiv. Jag önskar liksom Kristian Gidlund att han aldrig hade behövt skriva den, men jag tänker bära med mig hans berättelse.

Länk till I kroppen min, bloggen som lade bokens grund