Jag brukade see Nick Cave som en berättare av mörka sagor. Om svärta, mord och död. Med Ghosteen talar han inifrån dem. 

Jag graviterar mot skildringar av sorg. Det är där jag hittar de djupaste känslorna. Ghosteen fångar sorgen i text, musik och utttryck. Den härbärgeras och tar form i en skepnad som också lyckas trösta. 

I mina öron förvandlas musiken till en berättelse om att leva vidare trots. Om att försonas med sorg och mörker för att det inte finns någon annan väg framåt. Det är både smärtsamt och vackert.