Tilda är väktare och ser till att Stockholms rådare inte gör sig helt omöjliga och blir upptäckta av vanligt folk. Rådare är troll, tomtar och älvor och för Tilda är det här med väkteriet en medfödd grej. Plikten kallar mormor det, men Tilda känner sig utsatt och ensam. Det är extremt orättvist att just hon ska ha ansvar för att Stockholms rådarpopulation sköter sig.

Utan Dumpe skulle det inte gå. Han har varit mormors men när Tilda fyllde 15 fick hon honom. Dumpe är en hund helt enkelt, oklart vilken sort eller vilken ålder.

Hem och skola

Därhemma är det rätt trist, mamma jobbar som vårdbiträde och knaprar smärtstillande för sitt ryggonda. Pillren finns där hela tiden, som en snuttefilt. Förmodligen också bra för att glömma Tildas pappa som tog sitt liv innan Tilda föddes. Mamma vet inget om rådare eller vad Tilda och mormor sysslar med. Hustomten Skrammeltuta är osynlig för mamma, men ser om huset och trevnaden.

I skolan finns bästisen Imane och snyggingen Hakim, som bara har ögon för bombnedslaget Natta. Imane har ironiskt nog chans på en dejt till julbalen, men får inte gå för sin pappa, medan Tilda som inte vill något hellre än att gå på balen, hon har ingen dejt.

Problemen hopar sig

Det första stora väktarproblemet blir att få bort jordvättarna från skolans källare. De ska bo utomhus och det ska Tilda fixa. Sedan ökar det på av bara sjutton. Tilda känner sig ensam och maktlös utan mormor, varför får hon inte tag på henne?

En väktares bekännelser är en riktig bladvändare, en spännande urban fantasy i Stockholmsmiljö. Nordisk mytologi med humor och vardagsgrubblerier i fin blandning, som håller hela vägen. Härlig läsning helt enkelt.