Detta är den fjärde och avslutande delen i Maja Lundes "klimatserie". De fyra delarna är inbördes ganska olika. Medan de tre första består av två eller tre berättelser från olika tider håller sig författaren i denna sista del till ett tidsplan, den relativt nära framtiden, då klimatkatastrofen raserat världen som vi känner den.

Realistisk dystopi

Vi befinner oss på Svalbard, där en grupp människor lever isolerade och så gott de kan försöker skapa ett drägligt liv. De använder de saker som finns kvar av den tidigare "civilisationen" och vårdar dem, men där finns också en medvetenhet om vikten av att skapa ett hållbart samhälle; att ta vad man behöver från naturen men inte exploatera och förstöra. Isoleringen verkar vara i alla fall delvis självvald, man vill inte ha något att göra med resten av mänskligheten, som bär skuld till klimatkollapsen.

Men så slår en epidemi till, och fler och fler blir sjuka och dör. Maja Lunde skrev tydligen detta före covid, men med de senaste årens erfarenheter känns den utvecklingen extra realistisk. Ingen vet varifrån smittan kommit, kanske med fåglar?

Bara några få överlever, bland dem den tonårige Tommy. Alldeles för mycket ansvar ligger redan på hans axlar, och dessutom har hans farmor utsett honom till sin efterträdare, som väktare av frövalvet. Här finns en enorm samling frön från hela världen, som skulle kunna användas för att bygga upp världens matproduktion igen. Frågan är om mänskligheten är mogen att kunna nyttja detta på ett ansvarsfullt sätt.

Skrämmande men läsvärd

Det är en mycket skrämmande framtid som Maja Lunde målar upp. Som läsare kommer vi nära Tommy som huvudperson. Livet på ett klimatförändrat Svalbard känns realistiskt och det är också intressant att två personer från de första böckerna i serien dyker upp i nyckelpositioner.

Jag blev ändå inte lika engagerad i denna som i de tidigare tre delarna. Delvis berodde det på de långa undervisande styckena, maskerade som farmoderns undervisning om fröer och odling, delvis på att jag saknade dynamiken som de olika tidsperspektiven gav i de tidigare delarna. Men Drömmen om ett träd är förstås högst läsvärd – skrämmande och bara lite, lite hoppfull.