Det här är en mycket personlig essäbok. Men samtidigt som den är personlig sträcker sig texten långt utanför författaren, rör sig i en vindlande associationsbana mellan olika världar, begrepp, människor och deras berättelser… Ja, den rör sig just mellan det avlägsna och det som är alldeles nära.

Speglar, spegling, är ett av bokens teman.  Att bli speglad i andra människor; att själv vara spegeln som visar den andra en bild hen vill eller inte vill se av sig själv. Rebecca Solnits mor speglade sig i dottern, men aldrig var nöjd med bilden hon såg – och dottern bakom spegeln såg hon inte.

Som en spegel

Boken är också uppbyggd som en spegel, skulle en kunna säga: Tretton kapitel som inleds med Aprikoser, Speglar, Is, Flykt och Andetag. Därefter tre kapitel som heter Härva, Knut och Väv, innan boken spegelvänds och avslutas med Andetag, Flykt, Is, Speglar och Aprikoser.

De aprikoser som fått ge titeln till första och sista kapitlet kommer från den åldrande och demenssjuka moderns gamla trädgård. De blir en inledning till berättelsen om en trasslig mor och dotter-relation, som i sin tur vävs ihop med andra berättelser om bland annat författarens cancer, om en resa till Island och andra resor, och så vidare.

Berättelser som vidgar ens värld

Just berättelser och berättande är ett annat tema som löper genom boken. Att fångas av berättelser, att göra sig fri från dem, att skapa sina egna berättelser och leva i dem. Att lyssna till andras berättelser. Att gå in i andra världar och låta sin egen värld vidgas, öppna sig.

Det här är verkligen en bok som vidgar ens värld.