”Den röda tvåvåningsbussen tycktes stanna till ett ögonblick mitt i svängen. Sen rullade den  tvärs över gatan, fortsatte över trottoaren och borrade sig halvvägs igenom det ståltrådsstängsel, som skiljer Norra Stationsgatan från den ödsliga godsbangården på andra sidan.
Så blev den stående.
Motorn slocknade men inte strålkastarna och inte heller innerbelysningen.
De immiga fönstren glimmade fortfarande lika hemtrevligt i mörkret och kylan.
Och regnet piskade mot plåttaket.
Klockan var tre minuter över elva på kvällen den trettonde november 1967.
I Stockholm.”

Synen som möter de poliser som först kliver in i bussen är inte lika hemtrevlig.

Där sitter och ligger åtta människor, alla badande i sitt eget blod. En av dem visar svaga livstecken. En är polis och Martin Becks yngste medarbetare. Han håller i sitt tjänstevapen och är alldeles död.

 

Den skrattande polisen
är bok nummer fyra i författarnas serie om Martin Beck och hans kollegor vid Stockholmspolisen. Här handlar det alltså om den ”riktige” Martin Beck från 60- och 70-talen, och inte den bleka kopia som dykt upp i ett stort antal filmer på senare år.

Visst känns det att boken har några år på nacken. Hjältarna uttrycker sig ibland på sätt som idag skulle betraktas som ytterst politiskt inkorrekt, men på den tiden höjdes inga ögonbryn. Som deckarhistoria håller boken i högsta grad fortfarande. Den är en av de bästa i serien, för övrigt internationellt prisbelönt och filmad av Hollywood (1973).