Det finns nog inget band som har betytt mer för mig än det brittiska bandet Suede. Stjärnorna stod rätt när jag hittade till dem och deras två första skivor öppnade dörren till något stort för mig. 

De tidiga låtarna var starkt förknippade med London, på samma gång eskapistiska och en hyllning till smuts, imperfektionism och mänskliga drifter. Brett Anderson var bandets självklara frontfigur och gjorde sig känd med sin karaktäristiska röst, en ständig snedlugg och androgyn framtoning.

Från uppväxt till genombrott

I självbiografin Coal black mornings berättar Brett Anderson om vägen fram till Suedes genombrott 1992. Vad som kommer sedan låter han vara en annan historia. Boken börjar med uppväxten under knappa förhållanden i en liten småstad mellan London och Brighton.

Porträtten han tecknar av sin konstnärssjäl till mamma, som gör vad hon kan för att dryga ut den skrala ekonomin med vildfångade kaniner och egenplockade örter och sin svårmodiga pappa, som älskar klassisk musik och gör uppror mot sin våldsamma far genom att inte slå sina barn men inte kan avhålla sig från verbalt våld, är inkännande och kärleksfulla. Även om föräldrarna inte blir heltecknade karaktärer anar vi sonens förståelse inför deras komplexitet. 

Brett Anderson har tillägnat sin bok till sin son Lucien och den är till viss del ett utforskande av arv och miljö, vad vi bär med oss och vad det i sin tur gör med oss. 

Tristess, fattigdom och tillfälligheter

Vägen in i musiken kommer framförallt genom systern Blandine, som introducerar honom till musik av till exempel David Bowie och Joy Division. Idén om att själv spela kommer förhållandevis sent för Brett Anderson. Det är inte alls givet att han ska ägna sig åt musik. Men i retrospektiv känns det naturligt att bandet bottnar i en person som tidigt lärde sig att man kunde göra saker själv samtidigt som han matades med symfonier.

Boken är en skildring av av tristess, fattigdom och tillfälligheter. Brett Anderson möter basisten Mat Osman som tonåring, gitarristen Justine Frischmann på universitetet och tillsammans bildar de embryot till Suede. Genom en annons i musiktidningen NME hittar de gitarristen Bernard Butler. 

Det är som sagt inte berättelsen om tillvaron för ett framgångsrikt band. Boken slutar då Suede tecknar skivkontrakt. Det är heller inte en bok för den som vill ha skvaller eller konflikter. Personerna som finns med i texten porträtteras uteslutande med ödmjukhet och respekt. 

För fans och anglofiler

Däremot är Coal black mornings en skattkista för fans till Suede som kanske undrat över låttexter, motiv och uttryck i bandets musik och texter. Men det är också läsvärd brittisk samtidshistoria. Brett Anderson beskriver i sina erfarenheter det vardagsgråa i England, det ingrodda sotet; de överväxta bakgårdarna; den andra sidan av det brittiska imperiet, som jag själv många gånger romantiserat.