Ensamhet och rotlöshet

I Joyce Carol Oates Blonde är handlingen kronologisk och vi får följa hennes Marilyn från de tidigaste barnaåren och ungdomen på barnhem och i fosterhem, via hennes första äktenskap som tonåring tills att hon "upptäcktes". Från nakenbilderna i en kalender till de första filmrollerna och vidare genom karriären, äktenskapen, inblandningen i Kennedy-klanen fram till hennes död 1962.

Det är gripande och spännande trots att jag vet slutet på historien. Joyce Carol Oates låter oss krypa in under skinnet på denna unga kvinna i ett Amerika före och efter det stora kriget, in i McCarthy-tidens kommunisträdsla och till en filmindustri som är helt baserad på yta och pengar. Marilyn Monroe besöker till och från sin mor på mentalsjukhuset, modern som trots institutionalisering överlever henne med mer än 20 år.

Vem hennes riktige far är förblir en olöst gåta. Saknaden efter fadern genomsyrar inte bara Blonde utan även andra biografier om Marilyn Monroe. Hon beskriver själv hur modern vid ett tillfälle visar ett fotografi på en man som hon säger är hennes far. Trots att hon hela tiden omges av studiomän, regissörer, fotografer, sminkörer, filmstjärnor genomsyras allt skrivet material om henne en stor ensamhet och rotlöshet.

Ordrik och tät roman

Det är först när hon mer eller mindre flyr till New Yorks teatervärld och möter make nummer tre, Arthur Miller, som jag andas ut ett kort tag och njuter av hennes vistelse i huset i Maine där hon osminkad kan vandra vid havet. Men även där öppnar sig avgrunden mot fritt fall och då drömfabriken inte så lätt släpper sin guldkalv dras hon snart in i nya projekt.

Hon är dåligt betald under hela sin karriär. Hon får långt ifrån de fantasisummor dagens Hollywood-stjärnor tjänar och långt ifrån vad de dåtida såväl manliga som kvinnliga stjärnorna tjänade. De som tjänade de stora pengarna på henne var hennes studio.

Det är en ordrik och tät roman. Ingen kan som Joyce Carol Oates skriva in smärtan i orden. Hon har en förmåga att skriva omvänt. Genom att direkt berätta vart en händelse leder behövs ingen lång transportsträcka av förklaringar – däremot stannar hon upp inför vissa situationer och låter läsaren vara med i varje sekund.

Kanske snuddar Blonde vid sanningen

Marilyn blir kvinnan och människan Norma Jean igen när författaren ömsint klär denna strålande filmstjärnas tankar och inre liv med ord. Jag säger som Åsa Linderborg uttryckte det i Bokcirkelni P1; hur skall man efter att ha läst Blonde kunna tänka på henne i annan gestalt än den J C Oates ger oss? Får man och kan man skriva fiktivt om en riktig person som inte längre kan rätta till det skrivna?

Jag känner att Oates på något sätt snarare ger henne en sorts upprättelse. Det är ändå lika tragiskt och allt går mot en avgrund likafullt men hon lyfter fram svärtan och låter den kontrastera mot allt det som var Norma Jeans drömmar, förhoppningar, längtan och vilja. Är det kanske rentav så att denna skönlitterära roman snuddar vid sanningen mer än någon biografi?

Blonde ska även filmas i regi av Andrew Dominik och med Naomi Watts i huvudrollen.