Joel och storasyster Agnes är måttligt imponerade av det nya hemmet. Tvillingsyskonen Max och Hanna är nöjda, här finns mycket spännande för två treåringar. Stora rum, långa korridorer, en fin badstrand och en underbar skog. Lite väl spännande kanske, Joel och Agnes måste passa småsyskonen hela tiden.

Här finns många farligheter. För tonåringarna finns inte mycket roligt. Inget internet, inga kompisar, bara en massa familjesysslor. Okej, glasskåpet med uppstoppade djur och kranium är rätt coolt. Joel tar själv hem ett djurkranium från skogen och lägger i skåpet med de andra döda djuren.

Mystisk gråt och en främmande man

På nätterna hör Joel barngråt, men det är inte småsyskonen. Det är läskigt och han har svårt att sova. En dag dyker en man upp, som påstår att han är vaktmästare. Mannen berättar att han bor i huset, här finns ju så många rum, säger han. Plötsligt är han borta lika snabbt som han kom.

När Joel berättar för mamma och pappa tror de honom inte. Joel tänker att han håller på att bli tokig. Inbillar han sig bara? Ingen annan verkar se eller höra något konstigt.

En otäck gammal historia

Så kommer en tjej, Nina, med glitterögon och spänst i stegen. Hon har rabarbersaft med sig och hälsningar från grannarna. Nina bor hos sin mormor som är lite småtokig och gör konstiga masker som hon dekorerar.

Mormodern blir väldigt orolig när hon hör om mannen som Joel träffat på. Motvilligt berättar hon att vandrarhemmet tidigare var en barnkoloni och att det har hänt en fruktansvärd sak där. För länge, länge sedan.

En suggestiv rysare

Barnkolonin är en riktig bladvändare och spökrysare. Man bara måste få veta hur det går. Vad som har hänt och varför. Berättelsen känns trovärdig och mycket obehaglig. Den suggestiva stämningen byggs upp långsamt och kittlande. Håret på armarna står rakt upp. Kerstin Lundberg Hahn skriver så att mörkerrädslan kommer krypande längs ryggen.