Tio år efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl samlar Svetlana Aleksijevitj röster om det som hände den 26 april 1986 och därefter. En kör av ögonvittnen berättar om en katastrof som saknar motstycke i historien.

Berörda berättar

Kärnkraftsverket i Tjernobyl ligger i Ukraina, men Belarus (Vitryssland) är det land som till ytan lidit mest av det radioaktiva nedfallet. 70 procent av de radionuklider som slungades ut i samband med olyckan föll ned i Belarus och "idag lever var femte på kontaminerat territorium".

I Bön för Tjernobyl berättar berörda människor i området om sina erfarenheter i egenskap av yrkespersoner; som sanerare, brandmän, militärer, poliser, tjänstemän, vetenskapsmän, fotografer. Eller i egenskap av anhöriga till dessa, eller i egenskap av föräldrar till barn som lider av strålningens efterverkningar.

Det är förstås en hemsk bok. Den beskriver kärnkraftsolyckans konsekvenser, den plågsamma döden för strålskadade, makar och barn som obönhörligen blir sjuka eller dör. Och hur lidandet fortsätter även i de generationer som föds efter det att olyckan inträffade.

Människan och mänskligheten

Det är intressant läsning om Sovjetunionen, där jordbrukssamhällets stenåldersverktyg förgäves försökte stävja atomålderns verkningar och en befolkning som levt i ett kollektivt samhälle plötsligt befann sig i "en ny ovan känsla av att vi alla levde våra egna liv".

Boken beskriver människans förmåga till överlevnad och hur mycket vi trots allt kan genomlida och ända överleva. Hennes skörhet men också hennes stora styrka i växelspelet mellan hopp och förtvivlan, möjligheter och hot.

Vittnesmålen ger en existentiell upplevelse. Hur reagerar människan på ett hot som består i en strålning som inte syns? De intervjuade vittnar om kärlek som går före försiktighet, och hur tryggheten i det invanda är större än rädslan. Något som återkommer flera gånger genom boken är de oskyldiga djurens öde.

Sätter ord på det som saknar motstycke

Det är angelägen läsning; ett förmänskligande av historien, ett dokument över de plågor vår samtid åstadkommer. Hur ska man förstå sina upplevelser när det inte finns något att referera det till? Eftersom katastrofen i Tjernobyl är unik haltar jämförelserna. Krig kommer på tal i flera fall, men samtidigt liknar en kärnkraftsolycka ingenting. 

Svetlana Aleksijevitj sätter med Bön för Tjernobyl ord på vår moderna historia.