Adolf Hitler
Lättläst Hitler-biografi inbjuder till oväntade reflektioner.
2008 kom det inte mindre än tre Hitler-biografier på svenska. Det var med viss skepsis jag tog mig an Bengt Liljegrens bok: - Varför? Har det inte skrivits nog om denne man, utan att Sveriges hippaste historiker behöver göra det? Kan han verkligen ha något att tillföra?
Jag måste direkt medge att mina farhågor kom på skam.
Liljegren skildrar Hitler ur ett individperspektiv, utanför rampljuset, med uppenbara motiv att nyansera och avdemonisera . Ett motiv som lätt kan ifrågasättas och som även sätter ljuset på en kontroversiell fråga: hur mänsklig får man egentligen framställa Adolf Hitler? Visst kan det kännas provocerande att läsa att Hitler "...ofta skrattade så att han vek sig dubbel och fick tårar i ögonen."
Det är lätt att dra paralleller till Oliver Hirschbiegels film Undergången (2004), där Bruno Ganz gestaltning av en diktator med mänskliga drag väckte ont blod på flera håll - Liljegrens bok har mött liknande reaktioner.
Liljegren ifrågasätter auktoriteter på området - som till exempel Ian Kershaw och Alan Bullock - för deras sätt att avhumanisera Hitler. Han söker främst förklaringen i varje människas självklara instinkt att vilja distansera sig från en av historiens största massmördare, men hävdar att eftervärlden inte är i behov av förenklingar. Helt i linje med historikerns uppgift anser han att kunskap är bästa vaccinet mot fatala upprepningar.