Nu blev det inte så. Nattsömnen hade havererat och kroppen ville inte upp. Mobilen låg ett handtag bort och återbudet var snabbt avklarat. Efter trekvarts halvdvala och visst förhandlande var kroppen redo. Mutad med några koppar lagom starkt kaffe och ett par skivor dinkelbröd med honung kunde vi med gemensamma ansträngningar lyfta upp skeppshultarn ur källaren och ta oss ut i det försiktiga vårljuset. På väg ut på gatan ser jag några tussilago som på ren trots trängt upp ur asfalten ut i livet.

Efter några kilometer på cykel i svagt motlut var vi ett min kropp och jag. Men jackan, som jag trodde skulle passa en pensionsmogen cyklist på vårspaning, blev en besvikelse där den hängde bland hundra andra i den sportiga butiken, som var målet för min cykeltur.

Ljuset som anas i omslagsbilden finns som ett hopp om förändring i berättelsens sista rader. Annars är mörkret tämligen så kompakt historien igenom. En namnlös pastor kommer till en namnlös by för väcka liv i spillrorna av en församling i upplösning och med ett kapell på väg att förfalla. Byagemenskapen haltar och handlaren är sniket rik. En endaste människa visar pastorn intresse. En ensamstående mor, hushållerska hos två ogifta bröder. Hon blir hunsad och utnyttjad och ser i pastorn en sista utväg. Ger honom värme och öppnar sin famn men han backar och sviker henne.

Det blir lördag. Jag diskar, tänker på pastorn som på väg över sjön till ett sjukbesök går igenom isen och drunknar och hushållerskans dröm om ett annat liv. Ute börjar det hagla. Ett vildsint ostyrigt haglande. På radion hörs som av en händelse Nina Ramsby tolka Barbro Hörbergs Med ögon känsliga för grönt. Jag fastnar för den andra versen;

Åter på cykeln för att säkra ytterligare några vårtecken passerar jag två tunnlar. Den första lerig och skräpig. Ute ur den passerar jag en taggad elcentral prydd med en av de morötter som en okänd gatukonstnär begåvat Umeå med. Den är fylld med de omtänksamma orden; "Is that your heart I hear?"

Den andra är Umeås stolthet, den mest liv-och lustgivande av tunnlar tillägnad Sara Lidman. Ständigt grönskande och fylld av fågelsång.

Karl Rune Nordkvists pastor borde ha fått ta del av Sara Lidmans uppfordrande testamente till oss som fortfarande kan lyssna, känna dofterna och se tecknen; Lev!

Text och foto: Hans Millgård, Umeå stadsbibliotek