Tillsammans med Dan Berglund och Magnus Öström har Esbjörn Svensson allt sedan debuten 1993 förnyat jazzen. De har gjort genren lockande och intressant för en ny publik och bäddat för en ny generation jazzälskare. Jag var själv ingen stor jazzlyssnare innan jag blev bekant med Esbjörn Svensson Trio.

För mig ligger trions storhet i Esbjörn Svenssons skarpa sinne för melodier och tre briljanta musiker i absolut samspel. Ofta låter de som betydligt fler än tre i sin iver att utveckla både sina respektive instruments ljudbilder och den gemensamma.

Musiken blir en unik hybrid av tillspetsad tradition samtidigt som den känns närbesläktad med den typ av musik band som Radiohead skapar. Vemodet, som brukar omnämnas som typiskt nordiskt, är ständigt närvarande.

De senaste åren har jag glatt mig mycket åt trions internationella segertåg och lovorden från världspressen. Framgången har varit så välförtjänt och samtidigt har jag varit en smula förbluffad över hur bra vemodet tycks fungera hos en stor publik.

Det är omöjligt att inte dra paralleller till Jan Johansson, som på samma sätt rycktes bort alltför tidigt genom en olyckshändelse. Båda hade så mycket kvar att ge och jag hoppas och tror att Esbjörn Svensson kommer att bli ihågkommen på samma självklara sätt.

Esbjörn Svensson trios tolfte och sista album ligger färdiginspelat. Jag försöker glädja mig åt att musiken lever vidare trots all olycka. Men ändå kan jag inte hjälpa att jag sörjer all musik vi nu aldrig kommer att få höra.