Under 1930-och 40-talen förbättrades villkoren radikalt för många svenskar. Sverige blev ett välfärdsland med Per Albin Hansson som statsminister. Klassklyftorna minskade och kanske var det också därför som vågen av utpräglad arbetarlitteratur mattades efter 1940. Några namn är dock värda att lyfta fram.

 

Sundsvallsfödde Lars Ahlin är en av de mest särpräglade svenska romanförfattarna under 1900-talet. Han kom från otrygga förhållanden och debuten Tåbb med Manifestet (1943) skildrar delvis hans uppväxtmiljöer.

 

Samtidigt är Tåbb en brett anlagd idéroman som prövar olika idéer och livsåskådningar mot varandra. Med tiden skulle Ahlin bli alltmer experimentell i sin prosa.

 

Då villkoren för många svenskar blivit bättre valde många författare att skildra de äldre generationernas vedermödor. Klarast lyser väl Vilhelm Mobergs utvandrarsvit som kom ut i fyra delar 1949-1959. Moberg var en av de proletärförfattare som varit med längst (debuten Raskens kom redan 1927) och hans serie om Karl Oskar och Kristina, som bryter upp från Duvemåla för att bygga ett nytt liv i USA, blev en stor succé.

 

Mycket av seriens framgång kan nog förklaras med att så många svenskar hade emigranter i släkten. Utvandrarna blev med tiden både film och musikal.

 

Per Anders Fogelström kom från ett borgerligt hem, men hans Stad-serie får sägas höra till den svenska arbetarlitteraturens klassiker. Sviten skildrar i fem delar Stockholms framväxt till den stad den var på 1960-talet. I första delen Mina drömmars stad (1960) flyttar den unge Henning omkring hundra år tidigare till huvudstadens fattiga arbetarkvarter för att skapa en tillvaro. Det blir en hård kamp.

 

Med 1960-talet kom en ny syn på samhället - och även litteraturen. Den togs ner från piedestalen och att skriva ”dokumentärt” blev nu ett ideal. Författaren intog reporterns roll och gav sig ut i miljöer, både i Sverige och utomlands, som skönlitteraturen aldrig skildrat tidigare. ”Rapportböcker” blev ett begrepp.

 

Värt att notera är att kvinnliga författare nu på ett annat sätt än tidigare trädde in på arenan. Kanske var det kvinnorna som var samtidens arbetarklass? Städerskan Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink och Sonja Åkessons poesi (Bland annat dikten Äktenskapsfrågan med den berömda formuleringen ”Vara vit mans slav”) fick stort genomslag - inte bara inom kvinnorörelsen.

 

Sara Lidman från Missenträsk i Västerbotten var en av 1960-talslitteraturens mest tongivande författare. Årtiondet senare påbörjade hon sitt Jernbaneepos som handlar om människorna omkring det sena 1800-talets järnvägsbygge i Norrland. Ett lysande bidrag till den svenska arbetarlitteraturen.

 

På 1970-talet användes ofta det något nedlåtande begreppet ”bekännelseroman” på främst kvinnlig litteratur. Samtiden upprördes främst av de öppna skildringarna av kvinnlig sexualitet. En som fick stämpeln på sig var Kerstin Thorvall, som i den delvis självbiografiska När man skjuter arbetare skildrat norrländska arbetares situation i samband med Lundekonflikten på 1930-talet.

 

När vi närmar oss samtiden är det svårt att lyfta fram enskilda namn. En stark trend inom samtidslitteraturen är att utforska gränsen mellan fakta och fiktion. Många författare ur arbetarhem har skildrat sina uppväxtförhållanden, på senare år bland andra Susanne Alakoski (Svinalängorna), Åsa Linderborg (Mig äger ingen) och Torbjörn Flygt (Underdog).

 

Det finns många namn att lyfta fram och den här genomgången gör inga anspråk på att vara heltäckande. Har du någon favorit inom svensk arbetarlitteratur?

 

Text: Örjan Westberg, Minabibliotek.se

Foto: YlvaS, flickr.com, Robert Rösth, Minabibliotek.se